|
|
Har funderat över konceptet ”Det är pga dig själv som du befinner dig där du är i livet”. Detta tas ofta upp som ett slags coachingtips när någon känner sig nere eller har hamnat i en negativ spiral, och med detta menas att man inte får se sig som ett offer utan att man proaktivt ska ta tag i sin situation och vända den till den bättre och göra det bästa av det hela. För det är dina och endast dina val som har gjort att du landat där du är idag. Och det är bara du som kan göra något för att förändra din egen situation. Man får inte skylla på slumpen och man får inte skylla på någon annan. Man får heller inte ångra saker. Allt leder till den man är idag, och så vidare.
Och även om det känns orättvist så är det ju inom rimlighetens gränser helt sant.
Men jag tänkte använda detta tankesätt till att fokusera på det som är positivt. För man glömmer ofta bort det.
Vart har mina val lett mig i livet?
Idag bor ihop med min pojkvän Jed och hade i helgen det stora nöjet att få fira två år med honom. Vi bor tillsammans i en lägenhet vi båda trivs i, där vi båda har gott om utrymme för att kunna umgås tillsammans och göra saker ihop, men också kunna ägna oss åt våra respektive, mer eller mindre nördiga fritidsintressen. Jag bor med Jed, som alltid är mån om att jag ska vara glad och alltid håller om mig. Vi är väldigt fåniga tillsammans, och jag ser fram mot att vara precis lika fånig med honom när vi är gamla och skrynkliga. Så jag är rätt nöjd med att jag valde att följa mina känslor när min förälskelse i Jed slog ned som en bomb.
Vad mer?
Många av mina val har gjort mig till en bättre fotograf. Dels min tidigare utbildning, men också att jag för två år sedan valde att lära mig min kamera utan och innan. Jag valde att gå en kurs på Medborgarskolan för att känna att jag hade kontroll över min kamera, eftersom det var mitt kontrollbehov som gjorde mig osäker. Jag valde också att skämma bort mig själv och uppgradera till en ny kamera i höstas. Befinner mig nu på en plats i livet där jag känner hur glad jag blir av bildskapande, dokumentation och historieberättande. Numera är det sällan jag lämnar mitt hem utan min kamera.
Jag har valt att att fokusera mycket på kreativt och konstnärligt utövande på min fritid. Fotografi, textskapande, mixed media projekt, papperspyssel, smycken. Idag kan jag göra egna smycken i silver. Jag kan dokumentera mitt liv och andras liv på ett kreativt och uttrycksfullt sätt och känner en stor passion för detta. Jag har kommit till en punkt när jag kan gå in i min lilla vrå och bara börja skapa. Omfattande, kreativa projekt ger snarare mer energi än motsatsen. Det är en trevlig känsla.
Jag är duktig på att laga mat och finner stor glädje i det. Jag har flera gånger i livet aktivt valt att lägga tid på att lära mig mer. Jag har också valt att inte skämmas för att säga att jag älskar att laga mat, trots att jag är kvinna. Det låter bakvänt, jag vet. Men att jag som i botten har ett feministiskt tänkande numera faktiskt vågar skriva att matlagning är en stor hobby och ett fritidsintresse är en rätt stor grej för mig.
Slutligen, så har jag valt att ibland i mitt liv helt enkelt bara säga “Fuck It”. Det finns så många oskrivna regler här i världen, sociala förbindelser man aldrig skrivit på, folk som vill försöka uppfostra andra i vad de själva anser är bäst, folk som går runt och tycker en massa saker som de sen tycker att man ska anpassa sig efter bara för att det är just DE som tycker det. Folk som förtäcker sina åsikter genom att kalla dem goda råd och som kallar sitt orbajseri för kommunikation, när det egentligen bara är till för att ifrågasätta, trycka till och skaffa sig en maktposition. Fuck it. Folk kan få prata bäst de vill och sen kan man helt enkelt strunta i det. Låt ingen sno din energi. Det är faktiskt rätt svårt att göra några som helst egna val då.
I’ve been thinking a lot about the different values in photographs, lately (and wrote a little bit about it here). My photography teacher brought them up three different categories in one of his classes: personal, aesthetic and interpretation value.
You have the ones with personal value, like vacation photos or snap shots of your cat. I have a lot of those, and I love them. The photos I took in Italy last year means something to me because when I see them, they fit into a context for me, I have memories and emotions tied to them by default. However, even though other people might think they are nice enough pictures to look at, with no context or personal value, it is simply hundreds of pictures of picturesque facades and green Tuscany hills. A picture of my cat Sixxten is dear to me, but if you take me and Sixxten out of the equation, it’s just a picture of a cat. These are the kind of photos most of us want to take. We want great pictures of things that have personal value to us. Let’s call them photo album shots.
Then there are photos with aesthetic value, photos that are pleasant to look at, but don’t necessarily involve any specific meaning. Clean lines (like in an architecture shot), inanimate objects (like beautiful flowers or a steaming cup of coffee in the morning light), or a pretty landscape or sunset. There might be silhouettes of a couple in the picture, walking hand in hand in that pretty sunset, but we can’t see their faces, so they are an anonymous part of the motif. That is the point; these pictures are strictly about the motif. They could be framed and hung up on a wall in most homes. There is nothing wrong with that, of course, there’s a reason for their commercial value after all. Let’s call them picture frame shots.
I think almost everyone who owns a camera starts out using it for the first type of photos; for taking pictures with personal value. Some do it because it’s a sort of necessity, they want to have documentation of family members, birthdays and vacations, but that doesn’t have to mean that they find pleasure in the actual act of using the camera. That is completely fine. If you achieve your goal, whatever it is, go for it! Then there are people who not only want to document, but also are having quite a bit of fun using their camera, so they might take more pictures than necessary of relatives having Christmas dinner. I’m one of those people. I bring my camera to most family functions. I have plenty of grainy pictures that document almost every meal ever had on any family occasion (bad lighting, bad white balance, too high ISO). They don’t look great but they do the trick.
When you do start to enjoy using your camera more, you start to branch out, spending a little bit more time experimenting and taking those pictures that are more aesthetic than personal. Like the beautiful flowers and the clean lines of a cup of coffee in the morning. This is when you realise you’re a hobbyist photographer. You take pictures because you think its fun, not just because you need to.
I could safely say that I’m one of them. I have countless folders with pictures of pretty sunsets, buildings, interesting rocks on the beach, nicely shaped leafs, etcetera, etcetera, etcetera. They don’t mean a bloody thing to anybody, not even to me. I just thought the motif/shape/colour/angle/light was nice and I wanted to try and capture that. They have a purely aesthetic value (if I’m lucky enough to get the shot I envisioned in my head).
One category does not exclude the other, though. Obviously, if you take photos with a great personal value that is also aesthetically pleasing to look at, you’ve taken your photography one step further. Also, the photograph in itself becomes more noteworthy. It’s a sort of synergy effect.
Then there’s that elusive interpretation value. Or maybe a story-telling or narrative value would be a better expression. When motif or composition leaves room for interpretation, there’s place for a story. This story is free for anyone. Some people might not see in one picture what another does, and vice versa. Some of them can sometimes feel very hard (for me, at least) to understand and interpret emotionally, since they don’t just depict or illustrate or serve as a documentary function. Since it’s not a written media or a moving picture, that one frame has to say it all (or at least more than a thousand words). These photographs are often found in museums or galleries. Let’s call them gallery shots.
The funny thing is, that the more you leave out, the more room you leave for interpretation, the more available the picture becomes. More people can relate to it because they get to fill in the gaps.
Trying to create a narrative photo, a photo with room for interpretation, feels challenging. I mean, a photo is what it is, right? The components in the photo are directly portrayed and how can there be more to a photograph than you can actually see? Since photo manipulation has been a part of the art form almost since the beginning, not even that is true, but that’s a whole other can of worms (like the iconic picture of Abraham Lincoln from 1881, with his head attached to John Calhoun’s body, or the propaganda photos from Russia in the 20’s).
So what adds an interpretation value to a photograph? Thinking about all this makes me feel like I’m being sucked down into my literature studies again, like Alice falling into the rabbit whole. Is it the things you leave out? Is it conflict and contrast? Is it the familiar versus the unfamiliar?
When you create something you often have a hunch what it is you want to express. In the end I’m faced with the same problem as when I’m writing a story: I know what I want to say, but how do I get that down on paper?
I think a photo with personal value is very important. I think that no matter who looks at the picture, if the subject has no personal value to the photographer it looses some of its glow. I think combining two of either categories means you have dared to step out of your comfort zone and created something. I think that if you managed to get a little bit of all three in there, then you have photograph that will get a life all on its own.
Ansel Adams says: “Twelve significant photographs in any one year is a good crop”. I’d be happy if I took just one this year.
Ibland när jag går till eller från tunnelbanan i mina kvarter kan jag inte låta bli att slås av hur mycket saker har förändrats. När jag flyttade dit i början på -98 var det väldigt lugnt och tyst, nästan sovande, med mest äldre människor som bodde i lägenheterna runt omkring mig. På morgnarna stormade ett lämmeltåg av Ericssonare upp från tunnelbanan, man kände lätt igen dem, de såg ungefär likadana ut allihop och trampade alla åt samma håll, mot huvudkontoret. Soliga dagar var de ute och vandrade på lunchrasterna, men i övrigt gjorde de inte så mycket väsen av sig. På eftermiddagen tågade de hem igen, ner för trappen på tunnelbanestationen. Sen var det bara jag och gamlingarna kvar.
Så kom några år när det inte gick så bra för Ericsson. Det som varit områdets hjärta sedan tidigt 40-tal slutade slå. Det blev om möjligt ännu tystare. De små affärslokalerna längst ner i funkishusen stod tomma. Förutom en och annan modig rullatortrafikant såg man inte många promenerare eller folk som åt lunch i parken.
Men områdets invånare påbörjade sin förändringsresa. De gamla försvann en och en. De var ju inte så bra, de där husen, tre trappor utan hiss. Det funkade inte för gamla ben, men däremot för unga småbarnsfamlijer. De hade inget emot att klättra upp och ner för trapporna med barnvagnar och bäbisknyten. Både nätter och dagar blev mindre tysta och jag började ha på mig hörselskydd när jag pluggade.
Men de stora kontorslokalerna stod tomma. Tills Konstfack flyttade in. Vem hade kunnat tro det? Det öppnades trendiga restauranger och plötsligt hade alla på sig smal- och tvärrandiga tröjor, och från tunnelbanan strömmade nu ett hav av blommiga gummistövlar varje morgon. Man kände lätt igen dem, konststudenterna, de såg ungefär likadana ut allihop och trampade alla åt samma håll.
Nu är området fantastiskt levande. Man hittar spår av dess nya invånare överallt, som små brödsmulor man kan följa längst trottoarerna. Små konstprojekt har flyttat in i källarlokalerna, det finns restauranger och caféer, det byggs nya hus på varje ledig plätt och vart man än vänder sig ser man en smal- och tvärrandig individ, med ironiskt luddig farfarskofta och fulsnygga retroskor som pratar om hur, liksom, alltså, de bara känner att de liksom hittat det där bandet som ingen annan känner till och att trummisen som använder selleri istället för trumpinnar är rena geniet. Alltså.
Det är ju en väldigt tillåtande miljö och det är kul att mina gamla kvarter har fått nytt liv, men måste de jävlarna röka allihop? Fast det är klart, man kanske är ironisk om man röker nu för tiden.
Jag gillar det, trots allt, till en viss del. Jag känner mig inte så konstig när jag drar upp kameran för att fota något ur en obekväm vinkel. Det är svårt att stå ut i mängden av normativa individualister. Men jag kan sakna lugnet och friden. Det var som en sömndrucken, solig söndagsmorgon.
As I’ve started learning my camera and have taken more pictures, my mind is more in picture mode ever day. I see more things I want to take photographs of, I see more things I find interesting in different ways, but I can’t always say why. What triggers that impulse to lift the camera and take a shot? Light, situation, contrast, patterns? Looks like my hard drive will soon be filled up with mundane photos that aren’t interesting to anyone else than me. But that’s why I do it, I suppose. I take the photos because I like them and the act itself fills me with childish joy. I take them for me. It makes me happy.
“Sharpness is a bourgeois concept.”
Henri Cartier-Bresson
I’m partly writing this post to comfort myself, because I am an expert at taking un-sharp photos, and thus I’m preparing myself to maybe post the blurry photos I took yesterday (I really need to invest in a proper tripod). I’m also writing it because I’m getting more and more interested in the history of photography and this is a funny side note I found while surfing websites in search of some of famous photographs.
As mentioned before I’ve been watching a documentary on photographic history, and find myself fascinated, hence the scouring of The Internetz for the photos. I felt I wanted to follow up some of the things I thought was inspiring or appealing.
I stumbled on a picture in a blog called Iconic Photos, and felt rather pleased with myself that I actually recognised it, because I wouldn’t have just a week ago.
It was great reading a bit about Henri Cartier-Bresson, but what I’ve spent way to much time on this evening is the link it referred to at the end of the blog post.
At one point someone posted the picture in a Flickr group for public criticism, where people vote if it should be deleted or not. But it was posted without any mention of its background or who took it. The poster named it “Mario’s Bike”.
Of course, hilarity ensues when some of the members in the group votes for it to be deleted because it’s too out of focus and un-interesting and badly composed and what-not. Helpful comments suggest for the photographer to try and use a tripod next time, should he have the chance to get a hold of Mario and take the photo again.
I mean, imagine some of the greatest and most influential photographers in history getting their work critiqued on today’s various Internet forums… (clicky)
After a few comments like that of course it’s revealed that this is an early photo taken by Cartier-Bresson, considered a classic, and the people who voted for it to get deleted gets slapped on the fingers for not knowing this. War commences.
Now: the first thing that I find interesting is how the act of posting this photo on Flickr in the way that it was done inspires such a great debate on the old “What is art?”. It really goes in all directions; it’s as heated as a debate on democracy.
The second thing is that the critique towards the photograph is the same as it was back when it was first taken. As a pioneer of photojournalism and being an advancing figure within the snapshot aesthetics and street photography, he faced the same assessment from his contemporaries.
But no matter what you think of the photograph, Cartier-Bressons did have a style that has influenced generations of photographers. He was part of a paradigm shift. He very decisively approached photography differently from those before him, he said: “I suddenly understood that a photograph could fix eternity in an instant”. He was the man who defined the decisive moment.He is a part of the canon.
For me I suspect itbecome art when it makes me think and wonder: “This made me feel something, how did this affect me?”. Personally I like the photograph very much. It does impress me and it does make an impression on me, because it makes me imagine the moment when the picture is being shot. Did he take it accidentally, on his way down the stairs? Did he stand there waiting for the right time? I like all the motion and the curves of the railing and the cobble stones. I find the perspective pleasing. And I don’t mind that there are no specifically extraordinary sharp spot to rest your eyes on. As Jason Wilson says: “the beauty just has to be enough”. (<– It’s a very good article, go read it).
All this makes me want to get out of the house more often with my camera, and there is no question about it: I will spend a lot of time taking blurry pictures. But maybe, sometimes, I will also catch something that might be worth keeping, even though it’s a bit un-sharp. Because if you don’t even try, in fear of failing, you’ll end up with a lot of nothing. I also feel I need to read “The Decisive Moment”. I think I must.
“Twelve significant photographs in any one year is a good crop.”
Ansel Adams
I stumbled on a picture in a blog called Iconic Photos, and felt rather pleased with myself that I actually recognised it, because I wouldn’t have just a week ago. It was great reading a bit about Henri Cartier-Bresson, but what I’ve spent way to much time on this evening is the link it referred to at the end of the blog post.
Bloggarna kokar av framåtsträvan och ett begär efter tillväxt, det är nästan som att läsa DN:s ekonomisidor under en högkonjunktur, men det handlar om något så grundläggande personligt som förhoppningar och drömmar. Hanna skriver:
”[D]etta är en tidpunkt så god som någon att dra igång något nytt eller göra någon förändring i sitt liv. Kanske är detta rentav den bästa tidpunkten av dem alla.”
Mia* har skrivit en aktionslista som hon följer upp med jämna mellanrum (jag följer med stor spänning fotoplanerna). Anna har även hon skrivit en lista med önskemål inför 2011. Kan bara hålla med när hon skriver: ”2010 har verkligen varit ett toppenår och jag vill fortsätta hitta utmaningar”.
Man kan kalla det för nyårslöften eller planer eller vad man vill, men jag tror man måste kalla det för något som inte automatiskt har en negativ underton, för det skapar ett inre motstånd som man kan vara mer eller mindre omedveten om. Allt som känns som ett ”måste” är något man ofta skjuter upp eller förtränger. Även om det man ska göra i sig inte är något jobbigt och kanske inte tar så lång tid, så är ett ”måste” något som gör att man plötsligt sitter där i soffan och tittar på en helt värdelös TV-såpa, för ALLT är bättre än det där ”måstet”.
Så, t.ex. ”nyårslöfte” funkar inte så bra, tycker jag. Dessutom är de ju i princip till för att brytas. Först avger man dem för att känna sig duktig, sen säljer dagstidningarna fler upplagor för att de har ”10 bästa knepen för att hålla dina nyårslöften” på löpet, sen misslyckas vi med dem och kan prata om detta med våra vänner nästa gång vi ses.
Mål är däremot ett ord som känns positivt för mig. Ett mål är något att uppnå, snarare än något man måste hålla. Ett mål kan ha ett slutdatum. Det går därmed att följa någon typ av framåtskridande eller utveckling.
För man måste avsätta tid, inget landar en rakt i knät, ingen gör dina saker åt dig. Man kan skylla på tid; ingen har tid, man har aldrig tid. Men faktum är att man HAR en massa tid. Man bara använder den fel. För plötsligt sitter man ju där i soffan i alla fall och tittar, än fem minuter på ett gammalt Simsons-avsnitt, än fem minuter på Arga Snickarn. Det är inget du valt, det är oplanerat och ger inget, det fuckar upp våra hjärnor och är faktiskt totalt värdelöst. Vill du slappna av? VÄLJ något du ska titta på i sin helhet eller stäng av alla maskiner och telefoner och läs en bok. Basta.
Faktum är, om vi skulle summera allt slötittande på TV under en månad, hur mycket tid skulle vi ha samlat ihop då? Om vi inte kan tänka oss detta för att vi inte riktigt vet (det här är ju samma fenomen som att småäta utan att tänka på det), gör ett experiment. Skriv ner varenda minut du ägnat åt att glo på TV genom att flippa runt på olika kanaler under en månad. Nästa månad skiter du i TV:n och lägger samma tid på ditt mål istället.
Och även om detta nu skulle vara 10 minuter om dagen 3 dagar i veckan, så är detta nu 10 minuter om dagen 3 dagar i veckan som du ägnat åt sit-ups, eller att lära dig spela gitarr, eller dansat hambo, som du INTE skulle ha gjort annars. Och 30 minuter i veckan är väl inte helt orimligt? Det är i alla fall mer än jag BRUKAR lyckas ägna åt mina förhoppningar och drömmar.
…
Oj då. Jag skulle ju skriva en lista. Ironiskt. Nåväl. Next time, Gadget. Next time.
It’s September already! It’s less than 2 month left to November and NaNoWriMo, WOO! As soon as that hit me (owie) I got that ridiculous tugging feeling in my tummy, if it was November NOW I would write at least 5 pages in the blink of an eye. Of course, after all the anticipation, when November finally comes I’ll sit there crying and pulling my hair out by the roots and curse the universe and the plot bunny (existent or non-existent).
Last year the plot bunny arrived quite early and come November 1st I had a clear outline and an entire made up city in my head with several characters with solid background stories. And for the first time, after five years of trying, I did it, I wrote 50 000 words in 30 days. I would like to say I actually wrote a 50 000 word story, but looking back at everything I wrote it might just as well have been prep work, I had so much material I never really got to core of the story. 50 000 words was not enough.
Almost one year later I can’t even remember what the point of the story was. I know I have it written down in a note somewhere, but I can’t remember it for the life of me. I’m sure it was revolutionary. Erm. Yeah.
No real plot bunny has poked up its fluffy head yet, but I’m sure it will. I was thinking about writing a sort of in-game/IRL gamer story based on EverQuestII, but maybe I’ll revisit the city I made up. I can’t make up my mind, really. We’ll see what happens.
Har nu börjat och jag har faktiskt lyckats skriva både igår och idag, men jag har i skrivande stund inte nått upp i 2:a novembers sammanlagda kvot (3333 ord). Dock ser det just nu ut så här:
2102 / 50000 words. 4% done!
Heja mig! Försöker förtvivlat tänka utanför lådan och inte sskriva saker i ordning/fastna i gamla planer/fastna i scener som jag tänkt ut sedan länge men inte får till utan liksom bara forcera. Det är inte lätt. Den Lilla Neutoriska Organisatören i mig vill inget hellre än att renskriva allt klotter i mina anteckningsböcker, för hand i en ny bok, för att sedan renskriva dem, och sedan skriva dem på postits, för att sedan sortera upp dem på väggen, sedan gå och köpa en whiteboard, och så vidare… *bitchslaps her LNO*
Well, nanowrimoforumen är som vanligt tokhärliga med support och glada tillrop och stöd, det är svårt att inte hänga där istället 
Och bland alla plotbunnies, plotninjas och vampyrhamstrar (long story) är det i år tydligare än någonsin att, i brist på annat, kan man alltid stoppa in zombies.
Frukostte och laptop, så börjar oftast min dag. Kolla mailen, kolla de vanliga hemsidorna, lite bloggar, Twitter… på med hörlurarna, in på last.fm, blip.fm eller sr.se, beroende på humör. Glädjas över all musik man hittar. Glädjas över all gammal musik man hittar som man glömt bort. Mer te om det hinns med, som idag då jag är ledig.
Sitter och funderar på hur Internetberoende jag är egentligen. Jag är alltid uppkopplad hemma, alltid uppkopplad på jobbet. Internet tillhör helt enkelt min vardag. Men jag tröstar mig med att jag inte har någon fancy mobil som jag sitter och surfar med när jag är ute på stan eller umgås med vänner, och att jag sällan har behov av nätet när jag är på semester eller ute på landet, så det kanske inte är så farligt trots allt. 
Älskar att hoppa runt på nätet – ibland känns det som att hela nätet är en enda skattkarta och beroende på hur många steg du tar åt ena eller andra hållet så hittar du en liten skatt som du inte hade hittat utan ledtrådar och vägvisningar.
Som denna sida till exempel, Fifty-Two Stories, från Harper Perennial.
At Harper Perennial, where I work, we traffic in stories of all kinds. And we have a special fondness for the short story—self-contained, crystalline, newborn, perfect. This year we’re celebrating the thriving art of the story by sharing a new one every week: most of them new, a few of them classics, from authors you know and some you don’t, each of them treasurable in its language or wit or human insight. And we’d love to have you join us! Watch this space and enjoy.
Espresso Stories – Tales you can swallow in a single gulp. Jag som koffeinist och café-hangaround kan ju inte låta bli att charmas av detta. En berättelse som inte får vara längre än 25 ord, vanligtvis sammansatt av en, max två meningar. Lite Haiku känsla; kort, koncist, med mening.
Det finns en uppsjö av genrer också
Kan inte låta bli att jämföra lite med tjänster som Twitter, microbloggande där man får skriva max 140 tecken, där en hel del inlägg skriv i litterär anda. Det finns personer som skrivit hela romaner via Twitter (bah, kan inte hitta länkarna till det nu bara för det). Min favorit att läsa där är definitivt Jonathan Carroll.
Jag kan definitivt tänka mig att pröva på lite Espresso Stories, men jag skulle helst göra det medan jag faktiskt dricker en Espresso!
|
|
|
