Har det varit riktig sommar i år? Jag vet inte riktigt. Jag vet att det till och från varit väldigt varmt i lägenheten på nätterna. När jag gått till jobbet på morgnarna har jag hälften av gångerna behövt en tröja på mig och ett flertal gånger behövt mitt paraply. Blåst. Duggregn. Solstrålar ibland. En regnbåge har jag sett. Sen kliver jag in i den överventilerade bunkern. När jag ska hem halvsover jag och är så trött i hjärnan att jag inte riktigt lägger märke till omgivningen. Hade i och för sig en veckas sommarlov på landet. Det var min sommar i år. Annars upplever jag vagt att vädret känts väldigt skiftande och att det är aningen aningen krispigare luft på morgonen den här veckan än förra. Inte lika klibbigt…

 Jag slogs av lite höstnostalgisk trängtan, nu i morse, det gjorde jag.

Jag vet inte riktigt om jag bryr mig om det här med sommaren i sig. Jag funkar inte så bra i sol och värme i alla fall. Gillar inte att ligga stilla och sola, stänger ner total när termometern når över 25 grader. Det jag efterfrågar är nog egentligen bara mer ledighet. Jag har inte känt mig ledig på väldigt länge. Ledig tid för mig är när jag hinner vakna i lagom tid, kliva ur sängen, dricka te och sedan känna att jag har en dag produktiv dag, i min egen takt, när jag hinner med saker. Ja, alltså, inte mitt dagjobb, eller sjukt tråkiga måsten som tvätt eller dammsugning. Men när jag hinner med saker som har med mina intressen att göra. Det finns mycket jag vill hinna med. Om jag ligger kvar i sängen när klockan närmar sig elva på förmiddagen blir jag stressad av det med, jag vill inte sova bort mitt liv. Men det har inte varit läge att vara morgonpigg de senaste månaderna. De få lediga helgförmiddagar jag haft har gått åt till att sova ikapp. Sova så hårt att man vaknar snorig och med en känsla av att vara bakis. Så kommer det nog fortsätta vara ett tag. Det tär på krafterna att renovera och sälja sitt hem, flytta två bohag och jobba heltid i en tidskritisk bransch. Att det dessutom är så turbulent på jobbet att jag får  ont i magen hjälper ju inte.

Jag kan ofta känna att om jag fick chansen att skola om mig eller gå ner i timmar så skulle jag göra det. Jag skulle vara en gladare och mindre stressad människa med ett mer fullgott liv. Jag skulle orka mer i alla situationer. Kanske skulle jag orka vara mer social och tycka om människor lite mer. Men det är lite av en slags ”om jag vann hundra miljoner på lotto”-dröm, man kan gnälla bäst man vill, men man måste knega ihop pengar till räkningar och mat i alla fall, så är det ju.

Men men. Det är alltid lätt att skylla på att man inte har tid. Oftast handlar det ju om att man prioriterar fel. Till syvende och sist är det så här: Jag har ett antal saker jag gillar att ägna mig åt. Jag fotar, jag skriver, jag handarbetar. När jag inte hunnit ägna mig åt det på en regelbunden basis på ett tag så blir jag lite deppig och trött i själen, så är det bara. Prioriteringar, som sagt. Våga ta sig tid, våga säga nej, inte tacka ja till allt, inte känna sig tvungen att avstå från sina egna planer på grund av andra sociala åtaganden, våga stå upp för sin egen tid och sätta stopp, våga stå upp för att min tid, den är min, den är inte bara något som någon annan kan stjäla av. Ibland känner man sig ju mest som en jävla resurs för folk. Men det är inte alltid så lätt att sätta upp gränser.