|
|
Satte mig i soffan med intentionen att spalta upp mitt kommande år. Jag är dock en prokrastinatör av rang så jag började istället surfa runt på olika nyhetssidor (den trådlösa uppkopplingens förbannelse). Alla vanliga rubriker om dieter och nyårslöften lyser dock med sin frånvaro, istället kan man läsa om gruvliga nyheter om tåg som krockat, skådespelare som brunnit inne, en kvinna som blev kvarglömd och dog på ett slott och jetplan som exploderat (en god och glad nyhet är dock den om Anna Troberg. Heja!).
På DN.SE översätts rubriken ”Sverige har en central roll i internetkriget” i den engelska sammanfattningen till ”Sweden has a central role in cyber warfare”. Är det bara jag som tycker att kontexten i de båda inte riktigt överensstämmer?
Vidare sias det om nyhetsåret 2011, om Slussen, nya partiledare och språkrör och filmcensur. Man kan klicka sig vidare och läsa om saker att hålla koll på inom olika kategorier; politik, ekonomi, terrorism. För nu ska kampen mot terrorn ta nya former.
För, som vi nu borde förstå, så är Sverige inblandat i Cyber Warfare, så nu jävlar…
Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, jag blev bara så trött av alla tunga rubriker och sedan siandet om mer elände.Det känns som om sensationsjournalismen har fått vatten på sin kvarn och nu ska här minsann skrämmas upp folk så att allas förutfattade meningar blir ännu starkare.
Jag blev bara så tröttmössa. Det är nog dags att at tag i det där spaltandet i alla fall, se vad jag själv kan få ut av detta år. Leve den individuella bubblan!
När jag promenerade över till tvättstugan igår kväll för att hämta de sista av mina tumlade strumpor och handdukar så var det inte skymningsljus, det var nästan mörkt ute. Luften var kylig, klar, lätt att andas. Så slog det mig att det hunnit bli september, utan att jag märkt det. Jag har förlorat över en vecka på att skrota runt hemma i en dunderförkylning, och nu är det september. Höst. ÄNTLIGEN.
När klockan ringde kl 5 imorse hade det precis börjat ljusna, men inte riktigt. Katten vaknade så klart men tyckte inte alls att det var dags att gå upp. Varm, spinnande katt lägger sig som en boll över min axel och jag somnar så klart om. Tur att jag är så smart att jag vet hur dålig jag är på att gå upp och ställer mer än ett alarm.
Men sen var det inte svårt att komma upp. Man sover bättre när det är mörkt ute, så är det. Jag har sovit så ohemult dåligt hela sommaren. Soligt, varmt, ljust, det passar inte en gamer.
Nu kliar det i fingrarna och i hjärnkontoret. NaNoWriMo, fotografering, städa hemma, kasta saker, måla om, bygga hyllor, spel jag inte hunnit spela, berättelser jag inte hunnit skriva. Onwards! Rawr!
Something happened when I updated my WordPress for this blog and now my Visual Editor is broken. Just on this blog though, not on my crafting blog, where the update went fine. So now I’m lost i various forums and threads and looking trough my cgi-bin for files that are just not there. Frick!
Det ser ut att vara vår ute men när jag går till jobbet i min vårjacka är det fortfarande bara 2-3 plusgrader. Men solen skiner, så jag fryser inte. Men bara på grund av en annan hållning, den man får när det börjar ljusna ute.
För en månad sen när allt var grått och trist och det var plusgrader så frös jag ända in i märgen. Man kan känna sig så förtvivlat frusen när vintern aldrig tycks ta slut, och huttrande hoppfull när man plötsligt kliver ut i ett knivskarpt men blekgult solljus, varmt mot kinden om man bara hinner stå stilla en minut, och hittar ett ställe i lä från vinden.
Kisar upp mot himlen och tänker: Äntligen. Välkommen.
Bläddrar igenom almanackan och inser hur många planer som står uppskrivna däri, och som gått mig förlorade. Förlåt allt och alla som jag glömt bort och helt och hållet missat. Jag lovar att det inte är personligt och inte handlar om oengagemang eller ointresse. Det har varit lite hopplöst och mycket bara, det senaste året. Något som semestern säkert kommer råda bot på.
Nu är jag så trött att jag fått upprepnings- och baklängessyndromet. Det innebär att man låter som en total idiot för att man upprepar det som andra säger och det man själv säger (“Hej, jag vill tala med Herr Svensson” “Ja välkommen, du vill tala med Herr Svensson”), och även säger saker helt baklänges. Baklängessyndromet har två symptom egentligen: antingen kastar man om orden så att man låter som Yoda (vilket är lite coolt, hallå, Jedi! “Från central jag ringer, i ärende viktigt det är”), eller att munnen säger precis tvärt emot det som hjärnan tänker (“du måste öppna dörren” “men dörren är ju öppen?” “Jaja, jag menar stänga!”).
Det märks att semestertiden närmar sig. Tålamod = Noll.
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag sov ordentligt senast. Någon gång i somras? Jag är så förbannat trött hela tiden. Det har varit mycket att göra hela hösten och mycket att göra i början på detta år. Mycket har varit jobbrelaterat, en hel del har också varit privat. Skyller allt som oftast på vintern, men känner att jag skulle behöva göra en reboot på något sätt.
Det blir nog bättre så fort det blir vår, ska vi se.
Efter ex antal år på en arbetsplats med ett rätt obekvämt schema som växlar varje vecka börjar det kännas lite, faktiskt. Speciellt 12-timmarspassen. 8-timmarsdagar känns som halvtid. 10-timmarsdagar funkar, då har jag fortfarande energi kvar. Men jag pallar inte riktigt 12-timmarspassen längre. Jag känner mig liksom som en urvriden trasa när jag kommer hem.
I don’t like it. Jag menar, jag gillar ju mig, jag är en rätt glad och spontan människa som gillar att känna mig aktiv. Jag känner inte riktigt igen mig själv alla dagar.
Det blir bättre när det blir vår. Så klart!
|
|
|
