Tag Archives: Telefonplan

Min gata i stan

Ibland när jag går till eller från tunnelbanan i mina kvarter kan jag inte låta bli att slås av hur mycket saker har förändrats. När jag flyttade dit i början på -98 var det väldigt lugnt och tyst, nästan sovande, med mest äldre människor som bodde i lägenheterna runt omkring mig. På morgnarna stormade ett lämmeltåg av Ericssonare upp från tunnelbanan, man kände lätt igen dem, de såg ungefär likadana ut allihop och trampade alla åt samma håll, mot huvudkontoret. Soliga dagar var de ute och vandrade på lunchrasterna, men i övrigt gjorde de inte så mycket väsen av sig. På eftermiddagen tågade de hem igen, ner för trappen på tunnelbanestationen. Sen var det bara jag och gamlingarna kvar.

Så kom några år när det inte gick så bra för Ericsson. Det som varit områdets hjärta sedan tidigt 40-tal slutade slå. Det blev om möjligt ännu tystare. De små affärslokalerna längst ner i funkishusen stod tomma. Förutom en och annan modig rullatortrafikant såg man inte många promenerare eller folk som åt lunch i parken.

Men områdets invånare påbörjade sin förändringsresa. De gamla försvann en och en. De var ju inte så bra, de där husen, tre trappor utan hiss. Det funkade inte för gamla ben, men däremot för unga småbarnsfamlijer. De hade inget emot att klättra upp och ner för trapporna med barnvagnar och bäbisknyten. Både nätter och dagar blev mindre tysta och jag började ha på mig hörselskydd när jag pluggade.

Men de stora kontorslokalerna stod tomma. Tills Konstfack flyttade in. Vem hade kunnat tro det? Det öppnades trendiga restauranger och plötsligt hade alla på sig smal- och tvärrandiga tröjor, och från tunnelbanan strömmade nu ett hav av blommiga gummistövlar varje morgon. Man kände lätt igen dem, konststudenterna, de såg ungefär likadana ut allihop och trampade alla åt samma håll.

Nu är området fantastiskt levande. Man hittar spår av dess nya invånare överallt, som små brödsmulor man kan följa längst trottoarerna. Små konstprojekt har flyttat in i källarlokalerna, det finns restauranger och caféer, det byggs nya hus på varje ledig plätt och vart man än vänder sig ser man en smal- och tvärrandig individ, med ironiskt luddig farfarskofta och fulsnygga retroskor som pratar om hur, liksom, alltså, de bara känner att de liksom hittat det där bandet som ingen annan känner till och att trummisen som använder selleri istället för trumpinnar är rena geniet. Alltså.

Det är ju en väldigt tillåtande miljö och det är kul att mina gamla kvarter har fått nytt liv, men måste de jävlarna röka allihop? Fast det är klart, man kanske är ironisk om man röker nu för tiden.

Jag gillar det, trots allt, till en viss del. Jag känner mig inte så konstig när jag drar upp kameran för att fota något ur en obekväm vinkel. Det är svårt att stå ut i mängden av normativa individualister. Men jag kan sakna lugnet och friden. Det var som en sömndrucken, solig söndagsmorgon.


Flattr this