In Sweden it’s pretty common to decorate the Christmas tree the day before Christmas eve. That’s what we’ve always done in our family at least. But then Jed said that they do it much earlier in the UK. And I really like Christmas. It’s sentimental, I know. But I really like it. So who am I to say we have to wait? I really need Christmas this year, I need some cheering up. And Jed got us this tree, which I decorated last night. The cat loves it too (he chews on it from time to time when he feels peckish). Also, I made a Halo bauble. And a Day of Defeat bauble (I’ll try and put up a picture later). That’s the upside of being a crafty geek! So, pretty cool tree, all in all, I think.
It’s Tuesday and I’m still completely wrecked from this weekend. It was very busy, these are some of the things we did: Went into town and had coffee and cupcake (hard work), went to an art supply store and got passepartout paper, picked up some books and a small phrase book at the bookstore, visited my parents and had coffee and a “Semla” (traditional Swedish pastry), borrowed their car, went to IKEA to find a picture frame, disassembled a bookcase at Jed’s place and transported it to my place, reassembled the bookcase, rearranged some furniture, disassembled a big ass monolith bookcase at my place, drove it over to Jed’s, got rid of a couple of garbage bags, recycled a fair amount of glass bottles, drove to Hornbach to find various DIY items, went back to IKEA to get spare parts for the second bookcase, had more coffee, and left with a small table, a sink and a bathroom cupboard. Went back to Jed’s to reassemble the big ass monolith bookcase, I made dinner while Jed put all his belongings back in order and then we collapsed on the couch.
Last night Jed brought his power tools (harr harr) and we but some legs on one of the smaller bookcases, put up some hooks, assembled a small table to put my scanner on. All in all, things are coming together very well, but I still have too much stuff. I had a big purge last year, but obviously it’s time for another one. What’s the point with having a basement full of crap you never use?
As I left for work this morning, muscles aching but with an overall feeling of accomplishment, I realised I haven’t really sat down to play a game IN WEEKS. That’s when I know I’ve kept myself busy.
Jed spoiled me for x-mas with a couple of new lenses for my camera, and as we tried out the 50-milimeter the other night, I don’t really know how I even survived without one for so long (seriously, with it I could probably find a way to fight back the Zombie apocalypse, it’s that frikkin’ great). It’s funny though, I was reading about it and what people used it for, and thought: “Hey, that sounds like something for me, I could really use that with the type of photos I’m taking”. At the same time Jed had already ordered me one, since HE observed was I was trying to accomplish and thought: “Hey, Jennie could really use one of these for the type of photos she’s taking”. Perceptive boyfriend is perceptive!
One great thing about it that I completely love is of course how much you can play with the depth of field. I find it a bit hard to trust the auto focus now though; with a low f-number like 1.8 you really have to make sure you get the focus exactly where you want it, and there is no trusting that tiny LCD-screen on the camera to see if you got it right (zoom in and make sure, valuable lesson…). F1.8 is so tight it’s even hard to get both eyes focused. I have to learn to balance it a bit; extremely narrow depth of field is fun, but on the other hand maybe you don’t want to make your subject look drunk:
The great effect you get is of course the blurry background. There is even a word for it: Bokeh (pronounced bo-keh). It’s Japanese, it seems photographers started using it in lack of a good translation. I guess “Look at that pretty blur!” doesn’t sound as fancy. But that is what it is about: The attractiveness of the blur, the aesthetics of the blur. It’s been suggested that, because it’s about aesthetic values, there is no point discussing “good bokeh” or “bad bokeh”, but rather speak of “pleasant” or “un-pleasant bokeh”. That said, also keep in mind it’s not about how far something is out-of-focus, but rather the character of it.
It’s a bit like when you were a kid and you made your eyes go all wonky and un-focused on a long and boring trip when you couldn’t fall asleep in the car. You’d sit there and watch the world go by with all the lights being smeared out of shape.
Just using the manual focus when aiming my camera at my old x-mas lights it’s easy to find different steps for different degrees of blur:
Of course you can use any light source and with different ones make loads of different cool effects depending on colour and mass. There is even a sort of prestige battle of the lenses going on. Expensive lenses have more leafs in their shutter, making the actual background blur rounder and prettier. Imagine that.
But here is the really nifty part:
What Jed suggested was that by locking the lens on the biggest aperture, and then punching a shape into a black cardstock and put that over the lens, we could force the bokeh into whatever shape we wanted. So we used one of my crafting punches to make a hole in a piece of paper, shaped like a dragonfly.
It’s cheap and ghetto, but it’s amazing how much you can do with some masking tape. Now, point your camera towards the light source and take a picture. The behold the awesomeness:
Put your subject far in front of the background lights. Try to focus (which might be hard when you live in a small shoe box apartment like mine) by doing a little footsy dance. I think we’d have done a bit better if we’d have used a tripod, but were a bit to excited to have time to set it up.
Of course, once we had done all this and there where paper and masking tape and stuff all over my apartment we found loads of ready-made kits you can by off the internet, but I think it’s sort of neat that it’s so easy to make yourself.
I can really recommend a Google picture search on bokeh, people do so many amazing and inspiring things with this method. My list of “Photos I’d like to take before I break my camera” grows longer.
Bloggarna kokar av framåtsträvan och ett begär efter tillväxt, det är nästan som att läsa DN:s ekonomisidor under en högkonjunktur, men det handlar om något så grundläggande personligt som förhoppningar och drömmar. Hanna skriver:
”[D]etta är en tidpunkt så god som någon att dra igång något nytt eller göra någon förändring i sitt liv. Kanske är detta rentav den bästa tidpunkten av dem alla.”
Man kan kalla det för nyårslöften eller planer eller vad man vill, men jag tror man måste kalla det för något som inte automatiskt har en negativ underton, för det skapar ett inre motstånd som man kan vara mer eller mindre omedveten om. Allt som känns som ett ”måste” är något man ofta skjuter upp eller förtränger. Även om det man ska göra i sig inte är något jobbigt och kanske inte tar så lång tid, så är ett ”måste” något som gör att man plötsligt sitter där i soffan och tittar på en helt värdelös TV-såpa, för ALLT är bättre än det där ”måstet”.
Så, t.ex. ”nyårslöfte” funkar inte så bra, tycker jag. Dessutom är de ju i princip till för att brytas. Först avger man dem för att känna sig duktig, sen säljer dagstidningarna fler upplagor för att de har ”10 bästa knepen för att hålla dina nyårslöften” på löpet, sen misslyckas vi med dem och kan prata om detta med våra vänner nästa gång vi ses.
Mål är däremot ett ord som känns positivt för mig. Ett mål är något att uppnå, snarare än något man måste hålla. Ett mål kan ha ett slutdatum. Det går därmed att följa någon typ av framåtskridande eller utveckling.
För man måste avsätta tid, inget landar en rakt i knät, ingen gör dina saker åt dig. Man kan skylla på tid; ingen har tid, man har aldrig tid. Men faktum är att man HAR en massa tid. Man bara använder den fel. För plötsligt sitter man ju där i soffan i alla fall och tittar, än fem minuter på ett gammalt Simsons-avsnitt, än fem minuter på Arga Snickarn. Det är inget du valt, det är oplanerat och ger inget, det fuckar upp våra hjärnor och är faktiskt totalt värdelöst. Vill du slappna av? VÄLJ något du ska titta på i sin helhet eller stäng av alla maskiner och telefoner och läs en bok. Basta.
Faktum är, om vi skulle summera allt slötittande på TV under en månad, hur mycket tid skulle vi ha samlat ihop då? Om vi inte kan tänka oss detta för att vi inte riktigt vet (det här är ju samma fenomen som att småäta utan att tänka på det), gör ett experiment. Skriv ner varenda minut du ägnat åt att glo på TV genom att flippa runt på olika kanaler under en månad. Nästa månad skiter du i TV:n och lägger samma tid på ditt mål istället.
Och även om detta nu skulle vara 10 minuter om dagen 3 dagar i veckan, så är detta nu 10 minuter om dagen 3 dagar i veckan som du ägnat åt sit-ups, eller att lära dig spela gitarr, eller dansat hambo, som du INTE skulle ha gjort annars. Och 30 minuter i veckan är väl inte helt orimligt? Det är i alla fall mer än jag BRUKAR lyckas ägna åt mina förhoppningar och drömmar.
…
Oj då. Jag skulle ju skriva en lista. Ironiskt. Nåväl. Next time, Gadget. Next time.
I’ve lived in my apartment for a couple of years now, but other than the re-modelling from then I bought the place nothing much else has happened. No new hooks in the bathroom or kitchen, no new shelves, no improved storage. And I’m a girl. I love good storage. You know how it is…
But Jed is not only my hot geeky boyfriend, he is also very practical, crafty and handy. “I will build you shelves”, he said, and then he did. I’m working 12-hours shifts this weekend, and yesterday I received this pic on my phone:
Also, my cat was apparently helping out:
For a girl hat has had no decent storage in years this is a pretty big deal! I have had my shoe boxes in a pile in the bedroom, for goodness sake! MY SHOES!
So, Jed kept at it today, transforming my wardrobes into something usable, and I’m soon off from work, can’t wait to see what he’s done. He’s building up my expectations though… Several texts during the day have told me things are AWESOME:
Jed: “Best shelf ever!”
Me: “Can’t wait to see it!”
Jed: “I’m so gonna get some tonight ”
Me: “Darn tooting right!”
Jed: “I got all your shoe boxes in with room to spare.”
It’s September already! It’s less than 2 month left to November and NaNoWriMo, WOO! As soon as that hit me (owie) I got that ridiculous tugging feeling in my tummy, if it was November NOW I would write at least 5 pages in the blink of an eye. Of course, after all the anticipation, when November finally comes I’ll sit there crying and pulling my hair out by the roots and curse the universe and the plot bunny (existent or non-existent).
Last year the plot bunny arrived quite early and come November 1st I had a clear outline and an entire made up city in my head with several characters with solid background stories. And for the first time, after five years of trying, I did it, I wrote 50 000 words in 30 days. I would like to say I actually wrote a 50 000 word story, but looking back at everything I wrote it might just as well have been prep work, I had so much material I never really got to core of the story. 50 000 words was not enough.
Almost one year later I can’t even remember what the point of the story was. I know I have it written down in a note somewhere, but I can’t remember it for the life of me. I’m sure it was revolutionary. Erm. Yeah.
No real plot bunny has poked up its fluffy head yet, but I’m sure it will. I was thinking about writing a sort of in-game/IRL gamer story based on EverQuestII, but maybe I’ll revisit the city I made up. I can’t make up my mind, really. We’ll see what happens.
När jag promenerade över till tvättstugan igår kväll för att hämta de sista av mina tumlade strumpor och handdukar så var det inte skymningsljus, det var nästan mörkt ute. Luften var kylig, klar, lätt att andas. Så slog det mig att det hunnit bli september, utan att jag märkt det. Jag har förlorat över en vecka på att skrota runt hemma i en dunderförkylning, och nu är det september. Höst. ÄNTLIGEN.
När klockan ringde kl 5 imorse hade det precis börjat ljusna, men inte riktigt. Katten vaknade så klart men tyckte inte alls att det var dags att gå upp. Varm, spinnande katt lägger sig som en boll över min axel och jag somnar så klart om. Tur att jag är så smart att jag vet hur dålig jag är på att gå upp och ställer mer än ett alarm.
Men sen var det inte svårt att komma upp. Man sover bättre när det är mörkt ute, så är det. Jag har sovit så ohemult dåligt hela sommaren. Soligt, varmt, ljust, det passar inte en gamer.
Nu kliar det i fingrarna och i hjärnkontoret. NaNoWriMo, fotografering, städa hemma, kasta saker, måla om, bygga hyllor, spel jag inte hunnit spela, berättelser jag inte hunnit skriva. Onwards! Rawr!
För mig är glaset halvfullt om jag får säga förhöst istället för sensommar. I Sverige får man ju inte gnälla när det är för varmt, men jag ÄR faktiskt inte så himla bra på det här med sommar. Det är för varmt för att göra något annat än att lata sig, och det är väl för all del trevligt, men inte allt för länge.
Jag tycker jag skriver ett inlägg varje år om hur fantastiskt det är när hösten börjar, hur mycket man orkar med, vilken skaparglädje och energi man får när det blir svalare ute, alla planer och projekt man får lust att sätta igång med. Så nog om det, denna gång.
Mer om planerna istället! \o/ Vad händer i höst?
Jag åker med Jed till Skottland i september. Sen åker vi ner till England och hälsar på hand föräldrar.
Jag spelar en himla massa Everquest 2. Med ny dator, två skärmar och en extra speldator är det hemskt kul. Och nya expansionen kommer i februari.
Jag pysslar en massa och får förhoppningsvis tid att göra klart några planerade smycken och fotoalbum.
Jag lär mig mer om min kamera och tar kanske en eller två serier porträttfoton
Det är NaNoWriMo i november (duh)! Jag funderar på att göra något väldigt cheezy och helt enkelt skriva en berättelse om en av mina karaktärer i EQ2. Jag kan till och med illustrera med Screenshots
Lägenheten, den ska mysifieras, jag vill ha in möbler som JAG gillar! Och bilder på väggarna. It is gonna happen, Foh Shoh!
Observera att detta är planer UTÖVER att spela massor på min X-box, promenera i höstvädret, mysa med pojkvännen, dricka rödvin, laga god mat och njuta av livet så där i största allmänhet =)
Jag känner mig som Skalman. På riktigt alltså. Eller en sån där planta som tar flera år på sig att gro. Jag tänker på detta inlägg t.ex., en tanke som jag började forma i min skalle och planer kring det, planer på saker jag tänkt genomföra, och så är det som att hjärnan inte riktigt hann tänka klart utan valde att stuva det längst bak någonstans och utveckla i långsam takt lite pö om pö när jag inte märkte det. Sneaky, you know?
Well, nu har min hjärna kommit så långt att den har börjat spalta upp diverse projekt som är lite så där pågående mest hela tiden, som man kan ta till när man vill projekta och fixa och sortera och organisera men inte känner sig tillräckligt kreativ för att ta itu med de större visionerna:
Framkalla alla gamla filmrullar från innan den digitala åldern. Har ca 25-30 st liggandes. (Ja ja, det här har jag ju sagt att jag ska göra i flera år men det blir ju aldrig av! Vem vet vad som kan gömma sig där. Vet att jag i alla fall har EN rulle med bilder på Mr Neil Gaiman från hans Sverigebesök för flera år sedan, typ när han promotade American Gods). Ett par i taget…
Sortera klart mina gamla foton! Tror jag fick min första kamera när jag var 6-7 år gammal och har ett antal obestämbart antal skokartonger fulla med foton… Jag har gett mig attan på att kasta alla foton som är helt värdelösa. När jag fotar digitalt raderar jag ju alla bilder som inte är bra, varför skulle jag spara allt gammalt skräp i pappersform? Det är faktiskt helt enkelt inte intressant med ex antal misslyckade bilder på samma motiv.
Ta hand om mina skor. Jag har aldrog haft speciellt många skor jag älskat. Jag har aldrig gillat att shoppa skor. Men några pärlor har jag ju. Och Sara har influerat mig mer och mer, hennes passion för skor har ju smittat av sig! Har hittat en del pärlor och de förtjänar att förvaras därefter. Annars blir de ju bara förstörda! Aaaaah. Vacker skoförvaring. Yesh.
De större visionerna som kommer kräva lite mer umpfh är väl istället följande:
Skriva rent mitt NaNoWrimo projekt från 2009. I did it. jag skrev en massa ord. En si så där 50 000 på en månad. De är en enda röra och känns mer som ett karaktärsgalleri än en berättelse dock. Men jag gillar grundidén och känner vekrligen att jag vill skriva ett second draft. Och ett tredje. och ett fjärde. Det kan behövas. Problemet med Nanon är att när väl november äröver så är det som om hjärnan liksom stänger och låser en stor fet valvsdörr kring berättelsen. Nu är det februari 2010 och jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad den skulle handla om. Jag vet bara att jag verkligen gillade berättelsen och karaktärerna.
Novellerna. Jag har ett helt knippe. Jag vill skriva klart dem. Jag älskar noveller. Jag har minst tre historier som rullar runt runt i min skalle just nu och jag behöver SÄTTA MIG PÅ MITT ARSLE OCH SKRIVA DEM.
Fotografera mera. Jag vill lära mig att ta porträttfoton. Jag vill ha ett nytt objektiv till min kamera. Jag vill lära mig att använda min lilla knasiga Lomo ordentligt. Jag vill göra klart min fotobok om landet. Jag vill fota min famlij och mina vänner, men så där på riktigt, när man ser vilka de är, så där som jag ser dem, med hjärtat. Jag vill bli som frickin’ Annie Leibovitz.
Mycket på en gång. En del av de förebilder jag har när det gäller diverse kreativa saker är så sjukt produktiva att jag undrar hur de orkar, hur de lyckas, hur de lyckas ha sin kreativa ådra liksom på full gas så mycket som de har. Jag vet ju att det inte handlar om någon magisk inspiration, det handlar om att utnyttja sin tid. Jag kanske borde bli bättre på det.
Scottish Book Trust producerade en podcastserie om kreativt skrivande med Keith Grey i 5 avsnitt. Lagom korta avsnitt, 5-10 minuter kanske, och ganska trevliga. De finns på Youtube allihop, här är det första:
For a girl hat has had no decent storage in years this is a pretty big deal! I have had my shoe boxes in a pile in the bedroom, for goodness sake! MY SHOES!
”
And he knows why!
