Tag Archives: Lomo

My Silver Lomo

Self Portraits Florence 2011
Self Portrait, Florence 2011

Back in 2009 I got myself a Lomo LC-A, and I love it to death. I love the immediacy, the shoot-from-the hip mentality, the ever varying results regarding light and colour and sharpness. I love the fact that you can never really know what the image is going to look like. Processing a film is always a surprise. Some images look like crap, and some will be incredibly deep in colour in a sort of eerie way that I can’t explain. It’s a bit of nostalgia, I think, having an analogue, plastic little point-and-shoot. And because it takes you a second to raise it up and shoot (no beeps, no lights, no autofocus), and because you acknowledge imperfection, sometimes you catch moments that you would normally miss. I always bring it with me on trips as an extra backup camera, and I keep bringing back a different perspective.

But that was just the background to this post, really…

As some might have noticed I love cameras and photography a lot. It’s sort of a dear hobby of mine. So, when Jed announced that he was going to make me a silver pendant in the shape of a camera I got very SQUEEEEEE and excited! I wasn’t sure what the result would be though, and I tried to give some hints on how to use the silver clay, but all in all he made this thing by hand all on his own.

And I can’t believe HOW CUTE IT IS! I mean, come on, LOOK AT IT! It’s a teeny tiny Lomo for heaven’s sake!

I love it. I will cherish it until my dying breath. I mean, it’s one thing to buy your woman some bling bling, but to make something like this is just extra awesome. And he always is. Awesome.

Handmade Silver Lomo Pendant

Handmade Silver Lomo Pendant

Det där med att fotografera

Jag har fotat mycket ända sen jag var en liten tösabit med en min första kompaktkamera. Minns hur jag sparade och sparade veckopeng och julklappspeng tills jag kunde köpa en alldeles egen kamera. Så här i efterhand kan jag ju misstänka att älskade mamma och pappa sköt till en del pengar, men då, när jag var kanske 7 år gammal, trodde jag att jag köpte den helt själv, och jag fotade för glatta livet! Det finns HÖGAR av helt onitressanta bilder på småfåglar och blommor och stenar och träd.

Icke att förglömma är alla foton från 4 års ridläger på Sindarve på Gotland. Jag tog flera rullar varje gång på de älskade hästarna. Numera har jag ingen som helst aning om vilket år som är vilket. Alla hästarna var fjordhästar, nämligen. De ser liksom likadana ut allihop.

Då och då hittar jag fortfarande oframkallade rullar hemma som är en si så där 15-20 år gamla. Det är oftast fjordhästar på dem när jag framkallar dem. Någon gång i framtiden ska jag välja ut en enda bild ur den där skokartongen, den ultimata ridlägerbilden som representerar alla mina år där på Sindarve, spara den bilden, och kasta alla andra. För precis som att fjordhästarna såg likadana ut såg alla hästtjejer likadana ut, och tog jag, som inte var någon mästarfotograf, alltid likadana bilder varje år.

Som alla andra 70-talister gick jag media i gymnasiet, och den roligaste kursen var så klart inte den inrikting jag valt, utan fotokursen. Vi fick låna kameror i skolan, men jag fick också låna min pappas gamla Pentax, en systemkamera han själv började använda när han var 17-18. Den var helt analog, helt manuell, man fick titta i sökaren och vrida in skärpan för hand, se så att de små strecken befann sig ungefär där man ville och räkna ut slutartider i huvudet.

Vi fick framkalla våra egna bilder! Min vän Sara var väldigt duktig på det, hon fixade till och med ett eget labb hemma i klädkammaren! Mindre bra gick det för mig, som har fobi för kemikalier.

Någon gång under årens lopp investerade jag i min alldeles egna analoga systemkamera, en Canon EOS 300. Det måste ha varit 2001, för jag hade med mig den till Italien när jag var 22, och den modellen släpptes först 2000. John, som är duktig på foto, hjälpte mig att välja ut den, och tipsade om ett bra objektiv, mitt Sigma som jag var så himla nöjd med. Vilken revolution! Autofokus! Automatisk exponering! Man behövde bara hålla upp den och klicka och det blev en bild med skärpa i! Som var SÅ mycket mer än något man kunde göra med en tråkig kompaktkamera.

Speciellt förtjust blev jag i att fota med monokroma filmrullar, jag tyckte det blev snyggare än med ren svartvit, men det var lika billigt (allt är relativt) att framkalla som en vanlig färgrulle. Bland annat gav jag mig ut till skogs med min kompis Linus och fotade.

Men så var det det där med automatiken. Det blev ju så smidigt. Jag kunde ju ställa om den till manuellt läge, men gjorde sällan det, och i slutändan lärde jag mig i inte kameran så bra. Jag försökte ibland,men allt jag lärt mig med pappas gamla Pentax var som bortblåst. Men jag tog bilder för glatta livet.

Till slut blev drömmen om en digital systemkamera sann. För några år sedan blev en Canon EOS 400D min. Med en digital kamera är möjligheten att testa total. Svartvitt, färg, bländare och slutare, RAW, HDR, porträtt, landskap, natt och dag, det är ju bara att försöka! Blir det inte bra kan man radera bilden och försöka igen.

Men problemet var fortfarande detsamma, jag experimenterade väldigt lite med manuella inställningar och jag lärde mig inte kameran ordentligt. Det fanns egentligen ingen att dela intresset och fördjupningen med.  Men det ska sägas att de förinställda valen på den så kallade “kreativa zonen” gör mycket för bilderna, vad gäller färger och ljus.

För något år sedan tog längtan och intresset för fotografering fart igen, när jag upptäckte att de  börjat tillverka Lomo LC-A kameror igen. Jag läste en del om den när jag var yngre men fick aldrig tag på någon. Men nu lyckades jag införskaffa en som jag genast blev kär i. Självklart ser jag ju ironin i att jag plötsligt brinner för att fota med en rysk plastkamera som tar bilder med mycket varierande resultat, som man inte kan zooma med, fokusera med eller har någon kontroll över, som man måste stoppa i en vanlig filmrulle i, en kamera där man inte vet resultatet förrän allt är framkallat… Men nu ville jag prova saker.

Så träfffade jag Jed, som en sen julklapp var han. Vi upptäckte att vi hade rätt mycket gemensamt.  Till exempel gillar han också att fotografera. Han har också en Canon EOS 400D (skillnaden är att han vet hur han ska använda sin). Han brukade också ha en EOS 300. Han är väldigt bra på att förklara, när man frågar. Det visar sig att min kamera har massor av funktioner som jag trodde att den saknade. Och en del som jag inte visste fanns.

Det finns få saker som är så inspirerande som att umgås med likasinnade. Att umgås med någon som har samma intresse. Jed inspirerar mig.