|
|||||||||
|
Some may havenoticed that I’m a big Portal fan. I know this has been our for a while, but I just have to share it anyway, because it really cheered me up today. Loooove it. It gives me goose bumps! As one of the comments say, I would totally pay to watch two hours of this. Please sir, can we have some more?
You think you do something rather clever until you see a master! Maybe one day I’ll try something like this:
Det här inlägget är bara generellt babbel, det finns inte mycket matnyttigt att läsa här, vänd om, rädda dig själv… Det är faktiskt slutet av juli. Nu är det bara en månad kvar tills jag får ropa höst! Höst, det är nya pennor, mysigt täcke istället för bara påslakan och tjocktröja det, ser ni! Dessutom är det närmre NaNoWriMo i november och inte icke att förglömma närmre julafton! Jag älskar julen. Men jo, jag kanske förhastar mig lite. Det är rätt många fina veckor kvar med dagsljus och solstrålar. Även om jag inte får se så mycket av dem så är ju livet lite enklare när man inte måste stövla runt i varma kängor med en kliande mössa på skallen. Jag har en endaste veckas semester kvar, i september. Det passar mig, känns det som. Men all övertid jag får ihop just nu, den kanske jag tar ut någon gång i november… Vad pågår just nu då? Hastig och lustig kastade jag mig in i ett foto+ord projekt som varar en vecka, mer om det kan ni läsa här. Jag lyckades också få ihop en liten presangt till Hanna, bilder finns här. Pysselrummet hemma har blivit invigt och är alltjämt stökigt sedan dess. En del saker är på vift, men de får nog komma hem så småningom. Vi har inte hunnit packa upp ALLT, men nästan. Det står några irriterande eftersläntrande kartonger kvar i vissa hörn, så där som det alltid blir, och varje dag tänker jag att jag VEKRLIGEN borde göra mig av med dem, men tycks sedan helt glömma bort det när jag kommer hem. Turbulensen på jobbet har bytts ut mot att alla andra är på semester. Alla. Jag täcker upp delar av fem människors jobb (som jag oftast kanske inte vet så mycket om men typ försöker lösa i alla fall. Plus mitt eget. Det spelar liksom ingen roll att det är ”lugnare på sommaren”, det märks nämligen inte nere i bunkern. I övrigt har jag typ nästan 20 år efter alla andra kommit in i en Radiohead-period. What’s that all about?! Antar att det är min ständiga sinnesstämning på jobbet som gör’t. Har en del låtar jag lyssnar på om och om igen, ibland mest för att det är soft att ha i lurarna för att filtrera ut allt brus. Vi har en sjukt hög ljudnivå på jobbet som aldrig riktigt avtar under dagtid. En ljudnivå som enligt arbetsmiljöverket ska ge stora koncentrationssvårigheter och höjt blodtryck. Yay. Och så typ 5-8 koppar kaffe om dagen på det… Zoom zoom zoom! (Flikar här in en länk till No Surprises, the making of, samt originalvideon) När jag inte leker angstig tonårig och lyssnar på Radiohead lyssnar jag på
Slutligen flikar jag in Imogens video till Propeller Seeds. Det var allt. Som jag sa, inte vidare vettigt inlägg. Nu ska jag hämta mer kaffe.
This week the theme was “Contact”, and I had some fun ideas, but I felt I’d rather get it done with something uncomplicated than stress out and try some crazy stunt. So, in all simplicity, this is my version of Contact:
And of course, you can also see it on my tiny Flickr account. I created a set just for Photo Sundays, hopefully it’ll grow!
Jag växte upp som bokmal. Boksamlingar fascinerade mig redan långt innan jag kunde läsa; mamma hade rader av fina böcker i bokhyllan, några i halvfranska band med guldbokstäver på. Jag vet inte varför, men jag associerade alltid böcker med piratskatter. Tror det kommer från några tidiga och hopblandade intryck från Min Skattkammare och Rövare i Kamomillastad. På vårt bibliotek i Huddinge hade de högläsning för barn vissa dagar i veckan. De hade inrett ett mysrum i källaren med massor av stora kuddar och jag tror det var drakar och slott och sånt målat på väggarna. Jag har vaga bilder av Hasse Alfredssons blommiga falukorv. Sen när vi skulle börja ettan fick vi gå på studiebesök i deras bibliotek året innan. Döm om min förvåning när vi alla blev tilldelade en tredjeklassare som skulle läsa högt för oss, och vi smågluttar fick välja en varsin bok. När jag lärde mig läsa var det en otrolig frihet. Man kunde ju låna hur många böcker som helst på biblioteket! Det var ju helt galet! Jag tror att mellanstadiet och högstadiet var den period jag läste som allra, allra mest. Det fanns liksom ingen hejd. Jag kommer ihåg sommarlov då jag alltid gick och lade mig med en bok och läste tills fåglarna började sjunga på morgonen. De böcker jag läste om flest gånger var C.S. Lewis sju böcker om Narnia. Jag var för liten för att fatta alla kristna referenser och ta illa upp av mansnormativa moralkakor; jag älskade dem för berättelserna och fantasin. Det var första gången jag läste en serie böcker på rad, när man kände igen sig i världen och fick träffa karaktärer man kände igen. Man kan lugnt säga att detta var min inkörsport till Fantasy och SciFi och detta ledde snabbt vidare till ”Oändliga historien”, ”Momo och kampen om tiden”, ”Sagan om ringen”, ”Trollkarlen från Övärlden” (och ja, jag erkänner, ”Sagan om Belgarion”) … Min favoritbok i serien var i alla fall alltid ”Hästen och hans pojke”, och tyvärr är det en bok som inte uppmärksammas så ofta. Samma sak med ”Min morbror trollkarlen”. Det är ju kronologiskt sett den första boken i serien, men var om jag inte minns fel den han skrev sist. Hur som helst hoppas den över, det är alltid bok två som filmatiseras för långfilm eller TV. Det är lite trist; det är ju liksom där det börjar, det är där man introduceras för ”skogen mellan världarna” och fattar att Narnia är ju bara en av dem. Nu snubblade jag dock i på DN och såg följande rubrik: Och det kommer ju ta år och vem ska spela häxan och hur kommer de porträttera London blir det ens av och hurra! Jag blev i alla fall väldigt glad. Vem vet, kanske leder det till att de gör en film av ”Hästen och hans pojke” också. Det vore grymt. I alla fall om man lyckades få till den utan att spela allt för mycket på stereotyperna. Det här är ett sånt inlägg då jag önskar att jag var lite fräckare och vågade posta folks bilder. Men det finns gott om länkar därute! Årets Bild gick av stapel här om dagen, i år med 15 klasser. Det här är Sveriges äldsta (och största) tävling för profesionella fotografer, och har arrangerats av PFK (Pressfotografernas Klubb) sedan 1942. Juryn fick utvärdera 4 633 bilder i år. Tufft jobb! (Tufft som i svårt). De får alltså ta sig an HELA materialet. När jag tittar på några av de vinnande bilderna kan jag inte hjälpa att jag får en hisnande känsla i magen. Tätt inpå döden, många av dem. I år fick fotograferna på Aftonbladet hela 11 utmärkelser, varav sju gick till Magnus Wennman, som också blev “Årets pressfotograf”. Väl unt, han är en berättare av rang. “Årets bild” gick däremot till Peter Wixtröm, som tog bilden på självmordsbombaren i Stockholm i december förra året. Sveriges första självmordsbombare. Initiellt kunde jag inte bestämma mig för om jag trodde (känner/fabulerar) att priset delades ut för själva nyheten eller för själva fotot. Men det är verkligen ett känsloladdat foto. Trots att det förmodligen vimlar av människor, blåljus, avspärrningar och sirener runtomkring ligger denne döde man ensam i bilden. Det är ett fruset och tyst ögonblick. Han hade ett syfte, men det enda som hände var att en familj förlorade sin far. Så slutgiltigt, så onödigt.
Även DN kammade hem en del priser, fem stycken, och bland annat fick Anette Nantell första pris i kategorin “Årets vardagsliv i Sverige”. Bilden kommer från ett bildreportage om Alia Khalifa (som till exempel avböjde att skaka hand med finansminister Anders borg). Den vinnande bilden visar henne och hennes vänner när de bowlar i Rinkeby Bowlinghall. Båda tidningarna har så klar bilder och bildspel på sina hemsidor. Man kan också se ett bra bildspel på SVD.
*Squeeee!* It’s hard not to log on to some of the news sites ever so often, to see how things are progressing. Sometimes you hear people say “The world holds its breath”, and I realise that that is what is happening now, and I’m a part of it, holding my breath. I think about the anonymous workers that are fighting at Fukushima. Swedish “experts” said that we should remember that nobody had died yet in this nuclear disaster., and that they will be ok if they don’t breath the stuff in and take a shower. Meanwhile, the workers are suddenly getting very sick, and some are missing. The media coverage is overwhelming. The images will always be there. I’d like to recommend this article at Iconic Photos, and also an earlier post about Chernobyl.
Naturkatastrofer av denna magnitud är väldigt svåra för mig att greppa. Jag har aldrig varit med om någon. Jag ser bilderna på TV, ser hur hela städer sveps bort, ser hur kärnkraftverket exploderar, om och om igen, känner mig helt kall i magen. Man blir ju livrädd. Och det verkar inte vara över ännu. Jag kan inte tänka mig vilken enorm skräck och ovisshet många invånare i Japan lever i just nu. Man kanske inte kan hjälpa så mycket, men man kan hjälpa så gott man kan. Här är några sätt:
På Röda Korsets sida om tsunamin i Japan kan du få information samt ge en gåva till katastrofhjälpen via webben. Pengar som doneras de närmaste dagarna kommer att gå till hjälparbetet kring denna katastrof. Du kan även SMS:a AKUT till 72900 och därmed skänka 100 kronor, som sedan debiteras på din telefonräkning.
Läkare utan gränser har även de en sida för gåvor, och de bidrar med löpande information kring deras arbete. Some shots of a ring my friend Ylva Holmén made. We met at my job a couple of years ago, but she’s a full time glass artist now days, completely awesome! Very talented, and, no surprise there, very creative. You can find more pics of her work here.
|
      |
|
|||||||
|
Copyright © 2012 phobicgamer - All Rights Reserved |
|||||||||
