|
|
Being plopped down in reality after two weeks of total escapism is rather brutal; work is just as crazy as ever if not more, and right now I feel like I’m part of some sort of weird kerplunk experiment. I am trying to keep positive and do things in a steady pace and not get stressed out but cheez, sometimes I feel like it’s impossible to do a really good job. Sometimes I suspect my standards are too high, maybe it’s not healthy to care so much.
Anyway, there’s a lot going on on the home front right now, I’ll try to write a bit more about that later. But, for one thing, I moved out my Xbox the other day… However, I’ve figured out that I’ll have some time left to try out Rift, so I’m picking up my copy today. I’m getting a buddy pack… You never know, I might get Jed to try it out. See you on Argent!
Me, Malin and her friend Anders went on a little day trip to the Butterfly House in Stockholm. I’d just like to start with saying that I DID get some shots in the end, but this was way too funny not to write about, so I’ll do this post first.
You know when you have one of those days when you simply are not centred or focused enough to hardly even say a proper sentence? Everything just goes a bit wonky. This was one of these days.
I’m just glad I didn’t forget my camera. Observe:
I take the tube and the commute train from one end of the town to the other, to meet up with Malin and Anders. I get off at the wrong station. Not to early, two stations to late. And I call Malin, and ask here they are, and well, they are in another part of town. So I take the train back, two stops.
We arrive at the destination about an hour later than planned. It’s -10 Celsius, but we all bring out our cameras and start taking pictures of the houses and landscapes around the green houses. I’m so distracted by the surroundings that I walk right into Malin as she is taking a picture and almost make her fall over. Doh.
Well, we enter the greenhouses; they have built a tiny simulated rain forest for the butterflies to live in. Our cameras, of course, steam up like crazy. This is how it looked for about 40 minutes:
 Dooooh, we can't see anything! It took quite some time before the lenses cleared up. I started to think I wouldn’t get one shot that day that didn’t look like this:
 Very soft and romantic focus.
Free awesome effect when bring you camera in from freezing winter to the fake Amazon jungle. Not that I plan on keeping to keep many of the first, say, 100 photos, but I guess one could always tweak them in Photoshop or Lightroom. How about this fish tail? Maybe make it black and white? Maybe make it a bit lomotastic?
Well. That was that. I’ll do a post with some of the less steamy (Oh la la) pictures later on 
Anybody want to buy some snow? We have loads here in Stockholm. We don’t want it anymore. Cheap cheap for you if quick deal! You can have the ugly statue in the background too!
 "For Sale"
För några veckor sedan tog jag ett principbeslut att inte prata om mitt jobb på fritiden.
Det är tillräckligt mycket irritation och frustration på arbetstid, det är ingen bra idé att ta med sig den hem. Ofta om någon frågade hur det varit på jobbet började jag prata och berätta och det mesta som kom ut var just frustration, som då liksom upprepades på min fritid och gjorde mig på väldigt dåligt humör. Sen fick jag inte mycket gjort när det gällde sånt som var kul, humöret dödade liksom min motivation att göra något annat än förtvivlat försöka slappa och slappna av på min fritid. Men sedan jag tagit mitt beslut har mitt humör övriga tider på dygnet genomgående varit mycket bättre och jag har kunnat koncentrera på så enkla nöjen som att läsa böcker till exempel. Man kan ju inte gå runt i ett mörkt förbittringsmoln hela tiden. Vem orkar det i längden?
Det jag däremot märkt är att det ibland kan bli lite tyst mitt i samtalen. Man är ju så van att sitta och beklaga sig. Men sen har det gett utrymme till att samtala om annat, som man inte pratat om annars.
Men det är klart, det händer en del saker på min fritid som känns väldigt tunga och jobbiga också. Man försöker hantera dem på bästa sätt och vara vuxen (vilket i stort sett innebär att man ska förtrycka sina spontana reaktioner, vilket i sin tur leder till att saker kanske inte reds ut eller förändras till det bättre om man har otur, för man gör sig inte hörd). Vissa saker är gruvligt oundvikligen svårmodiga, sådant som liksom ingår i livet men som aldrig kommer vara lätta att hantera. Aldrig.
Just nu ligger min lilla mormor på sjukhus. Hon har inte varit så pigg det senaste året, och nu verkar hon snabbt bli allt sämre. Min stackars lilla älskade mormor. Och min stackars lilla älskade mamma. På grund av att jag varit väldigt sjuk i över en vecka har jag inte kunnat hälsa på, men idag bär det av till sjukhuset. Och det finns ju inte så mycket som kan få den här situationen att kännas enkel. Den är i princip helt kompromisslös.
I am looking forward to Portal 2 as a kid to x-mas. The thought of it makes me feel all bubbly and squee-ful, and I don’t want to go to sleep because I want to stay up late and ambush Santa Claus. In fact, the game was due for release before x-mas 2010, but Valve decided to postpone it until 2011. They promised that the world would not come to and end because of this (and they had good reason and that the game would be better).
So meanwhile, I’ll just have to comfort myself with the mock-companion cube in Everquest2. *hugs* *seeks comfort* *shivers*
 Dear Companion Cube
Bloggarna kokar av framåtsträvan och ett begär efter tillväxt, det är nästan som att läsa DN:s ekonomisidor under en högkonjunktur, men det handlar om något så grundläggande personligt som förhoppningar och drömmar. Hanna skriver:
”[D]etta är en tidpunkt så god som någon att dra igång något nytt eller göra någon förändring i sitt liv. Kanske är detta rentav den bästa tidpunkten av dem alla.”
Mia* har skrivit en aktionslista som hon följer upp med jämna mellanrum (jag följer med stor spänning fotoplanerna). Anna har även hon skrivit en lista med önskemål inför 2011. Kan bara hålla med när hon skriver: ”2010 har verkligen varit ett toppenår och jag vill fortsätta hitta utmaningar”.
Man kan kalla det för nyårslöften eller planer eller vad man vill, men jag tror man måste kalla det för något som inte automatiskt har en negativ underton, för det skapar ett inre motstånd som man kan vara mer eller mindre omedveten om. Allt som känns som ett ”måste” är något man ofta skjuter upp eller förtränger. Även om det man ska göra i sig inte är något jobbigt och kanske inte tar så lång tid, så är ett ”måste” något som gör att man plötsligt sitter där i soffan och tittar på en helt värdelös TV-såpa, för ALLT är bättre än det där ”måstet”.
Så, t.ex. ”nyårslöfte” funkar inte så bra, tycker jag. Dessutom är de ju i princip till för att brytas. Först avger man dem för att känna sig duktig, sen säljer dagstidningarna fler upplagor för att de har ”10 bästa knepen för att hålla dina nyårslöften” på löpet, sen misslyckas vi med dem och kan prata om detta med våra vänner nästa gång vi ses.
Mål är däremot ett ord som känns positivt för mig. Ett mål är något att uppnå, snarare än något man måste hålla. Ett mål kan ha ett slutdatum. Det går därmed att följa någon typ av framåtskridande eller utveckling.
För man måste avsätta tid, inget landar en rakt i knät, ingen gör dina saker åt dig. Man kan skylla på tid; ingen har tid, man har aldrig tid. Men faktum är att man HAR en massa tid. Man bara använder den fel. För plötsligt sitter man ju där i soffan i alla fall och tittar, än fem minuter på ett gammalt Simsons-avsnitt, än fem minuter på Arga Snickarn. Det är inget du valt, det är oplanerat och ger inget, det fuckar upp våra hjärnor och är faktiskt totalt värdelöst. Vill du slappna av? VÄLJ något du ska titta på i sin helhet eller stäng av alla maskiner och telefoner och läs en bok. Basta.
Faktum är, om vi skulle summera allt slötittande på TV under en månad, hur mycket tid skulle vi ha samlat ihop då? Om vi inte kan tänka oss detta för att vi inte riktigt vet (det här är ju samma fenomen som att småäta utan att tänka på det), gör ett experiment. Skriv ner varenda minut du ägnat åt att glo på TV genom att flippa runt på olika kanaler under en månad. Nästa månad skiter du i TV:n och lägger samma tid på ditt mål istället.
Och även om detta nu skulle vara 10 minuter om dagen 3 dagar i veckan, så är detta nu 10 minuter om dagen 3 dagar i veckan som du ägnat åt sit-ups, eller att lära dig spela gitarr, eller dansat hambo, som du INTE skulle ha gjort annars. Och 30 minuter i veckan är väl inte helt orimligt? Det är i alla fall mer än jag BRUKAR lyckas ägna åt mina förhoppningar och drömmar.
…
Oj då. Jag skulle ju skriva en lista. Ironiskt. Nåväl. Next time, Gadget. Next time.
First Monday of the year. X-mas is over, guys, it’s time to clean out all the tinsel and glitter and crap. In Sweden there’s a tradition to do this on the 13th of January, but I always figure, why wait? The party is over. Bring out the new year.
Mondays always sucks, this according to a treasured, worldwide tradition, and so the first Monday in a new year must suck more than usual, right? After (hopefully) having had a couple of days off, eating too much good food and drunk too much good wine, and slouching off with your lover man, you get back to work. The fridge is full of rotting food that the shift workers left behind after the holidays. You inbox is crammed with frickin’ emails from whiny people who can’t think or act for themselves. All your co-workers are equally pissed off that it’s the frickin’ first Monday of the new year.
Well, now is the time to go to your happy place. If you don’t have a happy place, go zen on your own ass. There are situations and people that you can’t change, and that’s ok. It’s not the end of the world. You will not die. After work, go home, have a glass of wine and just don’t think about the idiots. I don’t have better any advice than that.
When I walk into the icy wall that is the dark and arctic January of both bones and soul (gee…) what I do to get some peace of mind is to plan and organize. Even if I don’t follow through, I still like to have a plan, I make lists about everything. Photo projects I want to do, food I want to cook, games I want to play. I even plan how to level up my characters in Everquest2 (I wish I could plan my own career as efficiently). It’s sort of like making a hundred new year’s resolutions that you don’t intend to keep, but if you get one of them right that’s still something. I just like a bit of structure, even if I don’t follow it.
So here’s a sort of mashed up Monday Madness update/plan:
Game of the moment: Everquest 2
My ongoing vice since 6 years back. Sure, I have tried a lot of other MMORPG’s, but I always come back to this one. Right now I’m trying to get as much X-mas gear as possible for my toons before the event runt out on the 6th of January. Also, I have been crafting like a mad woman, since itäs been double XP for a couple of days. Grind grind grind!
Music to my ears:
All of Robyn’s Body Talk albums, and boyfriend’s made up songs about my cat and our car rides.
Fuel for my misanthropic attitude:
People who walks out right in front of cars when there are so much snow that the cars can hardly break in time.
Reading right now: The Digital Photography Book (part 1) by Scott Kelby
X-mas gifts from my mum and dad.
It is rather well known by now, and a little bit like Photography for dummies: easy and quick to read, simple language, simple explanations. Basically it’s a whole bunch of good tricks and techniques that professional photographers use. Some things feels very obvious but some of them have been quite helpful. What I like besides the good tips on composition and light, is the fact that he mentions (often expensive) equipment that could really help you out and why, but also brings up really affordable alternatives. Plus, he’s ironic and funny.
Satte mig i soffan med intentionen att spalta upp mitt kommande år. Jag är dock en prokrastinatör av rang så jag började istället surfa runt på olika nyhetssidor (den trådlösa uppkopplingens förbannelse). Alla vanliga rubriker om dieter och nyårslöften lyser dock med sin frånvaro, istället kan man läsa om gruvliga nyheter om tåg som krockat, skådespelare som brunnit inne, en kvinna som blev kvarglömd och dog på ett slott och jetplan som exploderat (en god och glad nyhet är dock den om Anna Troberg. Heja!).
På DN.SE översätts rubriken ”Sverige har en central roll i internetkriget” i den engelska sammanfattningen till ”Sweden has a central role in cyber warfare”. Är det bara jag som tycker att kontexten i de båda inte riktigt överensstämmer?
Vidare sias det om nyhetsåret 2011, om Slussen, nya partiledare och språkrör och filmcensur. Man kan klicka sig vidare och läsa om saker att hålla koll på inom olika kategorier; politik, ekonomi, terrorism. För nu ska kampen mot terrorn ta nya former.
För, som vi nu borde förstå, så är Sverige inblandat i Cyber Warfare, så nu jävlar…
Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, jag blev bara så trött av alla tunga rubriker och sedan siandet om mer elände.Det känns som om sensationsjournalismen har fått vatten på sin kvarn och nu ska här minsann skrämmas upp folk så att allas förutfattade meningar blir ännu starkare.
Jag blev bara så tröttmössa. Det är nog dags att at tag i det där spaltandet i alla fall, se vad jag själv kan få ut av detta år. Leve den individuella bubblan!
Something happened when I updated my WordPress for this blog and now my Visual Editor is broken. Just on this blog though, not on my crafting blog, where the update went fine. So now I’m lost i various forums and threads and looking trough my cgi-bin for files that are just not there. Frick!
Det ser ut att vara vår ute men när jag går till jobbet i min vårjacka är det fortfarande bara 2-3 plusgrader. Men solen skiner, så jag fryser inte. Men bara på grund av en annan hållning, den man får när det börjar ljusna ute.
För en månad sen när allt var grått och trist och det var plusgrader så frös jag ända in i märgen. Man kan känna sig så förtvivlat frusen när vintern aldrig tycks ta slut, och huttrande hoppfull när man plötsligt kliver ut i ett knivskarpt men blekgult solljus, varmt mot kinden om man bara hinner stå stilla en minut, och hittar ett ställe i lä från vinden.
Kisar upp mot himlen och tänker: Äntligen. Välkommen.
Bläddrar igenom almanackan och inser hur många planer som står uppskrivna däri, och som gått mig förlorade. Förlåt allt och alla som jag glömt bort och helt och hållet missat. Jag lovar att det inte är personligt och inte handlar om oengagemang eller ointresse. Det har varit lite hopplöst och mycket bara, det senaste året. Något som semestern säkert kommer råda bot på.
|
|
|
