Tag Archives: Crap

Propellerfrön

Det här inlägget är bara generellt babbel, det finns inte mycket matnyttigt att läsa här, vänd om, rädda dig själv…

Det är faktiskt slutet av juli. Nu är det bara en månad kvar tills jag får ropa höst! Höst, det är nya pennor, mysigt täcke istället för bara påslakan och tjocktröja det, ser ni! Dessutom är det närmre NaNoWriMo i november och inte icke att förglömma närmre julafton! Jag älskar julen. Men jo, jag kanske förhastar mig lite. Det är rätt många fina veckor kvar med dagsljus och solstrålar. Även om jag inte får se så mycket av dem så är ju livet lite enklare när man inte måste stövla runt i varma kängor med en kliande mössa på skallen. Jag har en endaste veckas semester kvar, i september. Det passar mig, känns det som. Men all övertid jag får ihop just nu, den kanske jag tar ut någon gång i november…

Vad pågår just nu då? Hastig och lustig kastade jag mig in i ett foto+ord projekt som varar en vecka, mer om det kan ni läsa här. Jag lyckades också få ihop en liten presangt till Hanna, bilder finns här. Pysselrummet hemma har blivit invigt och är alltjämt stökigt sedan dess. En del saker är på vift, men de får nog komma hem så småningom.

Vi har inte hunnit packa upp ALLT, men nästan. Det står några irriterande eftersläntrande kartonger kvar i vissa hörn, så där som det alltid blir, och varje dag tänker jag att jag VEKRLIGEN borde göra mig av med dem, men tycks sedan helt glömma bort det när jag kommer hem. Turbulensen på jobbet har bytts ut mot att alla andra är på semester. Alla. Jag täcker upp delar av fem människors jobb (som jag oftast kanske inte vet så mycket om men typ försöker lösa i alla fall. Plus mitt eget. Det spelar liksom ingen roll att det är ”lugnare på sommaren”, det märks nämligen inte nere i bunkern.

I övrigt har jag typ nästan 20 år efter alla andra kommit in i en Radiohead-period. What’s that all about?! Antar att det är min ständiga sinnesstämning på jobbet som gör’t. Har en del låtar jag lyssnar på om och om igen, ibland mest för att det är soft att ha i lurarna för att filtrera ut allt brus. Vi har en sjukt hög ljudnivå på jobbet som aldrig riktigt avtar under dagtid. En ljudnivå som enligt arbetsmiljöverket ska ge stora koncentrationssvårigheter och höjt blodtryck. Yay. Och så typ 5-8 koppar kaffe om dagen på det… Zoom zoom zoom!

(Flikar här in en länk till No Surprises, the making of,  samt originalvideon)

När jag inte leker angstig tonårig och lyssnar på Radiohead lyssnar jag på

Slutligen flikar jag in Imogens video till Propeller Seeds. Det var allt. Som jag sa, inte vidare vettigt inlägg. Nu ska jag hämta mer kaffe.

Titta Upp, Titta Ner…

Har det varit riktig sommar i år? Jag vet inte riktigt. Jag vet att det till och från varit väldigt varmt i lägenheten på nätterna. När jag gått till jobbet på morgnarna har jag hälften av gångerna behövt en tröja på mig och ett flertal gånger behövt mitt paraply. Blåst. Duggregn. Solstrålar ibland. En regnbåge har jag sett. Sen kliver jag in i den överventilerade bunkern. När jag ska hem halvsover jag och är så trött i hjärnan att jag inte riktigt lägger märke till omgivningen. Hade i och för sig en veckas sommarlov på landet. Det var min sommar i år. Annars upplever jag vagt att vädret känts väldigt skiftande och att det är aningen aningen krispigare luft på morgonen den här veckan än förra. Inte lika klibbigt…

 Jag slogs av lite höstnostalgisk trängtan, nu i morse, det gjorde jag.

 

Jag vet inte riktigt om jag bryr mig om det här med sommaren i sig. Jag funkar inte så bra i sol och värme i alla fall. Gillar inte att ligga stilla och sola, stänger ner total när termometern når över 25 grader. Det jag efterfrågar är nog egentligen bara mer ledighet. Jag har inte känt mig ledig på väldigt länge. Ledig tid för mig är när jag hinner vakna i lagom tid, kliva ur sängen, dricka te och sedan känna att jag har en dag produktiv dag, i min egen takt, när jag hinner med saker. Ja, alltså, inte mitt dagjobb, eller sjukt tråkiga måsten som tvätt eller dammsugning. Men när jag hinner med saker som har med mina intressen att göra. Det finns mycket jag vill hinna med. Om jag ligger kvar i sängen när klockan närmar sig elva på förmiddagen blir jag stressad av det med, jag vill inte sova bort mitt liv. Men det har inte varit läge att vara morgonpigg de senaste månaderna. De få lediga helgförmiddagar jag haft har gått åt till att sova ikapp. Sova så hårt att man vaknar snorig och med en känsla av att vara bakis. Så kommer det nog fortsätta vara ett tag. Det tär på krafterna att renovera och sälja sitt hem, flytta två bohag och jobba heltid i en tidskritisk bransch. Att det dessutom är så turbulent på jobbet att jag får  ont i magen hjälper ju inte.

Jag kan ofta känna att om jag fick chansen att skola om mig eller gå ner i timmar så skulle jag göra det. Jag skulle vara en gladare och mindre stressad människa med ett mer fullgott liv. Jag skulle orka mer i alla situationer. Kanske skulle jag orka vara mer social och tycka om människor lite mer. Men det är lite av en slags ”om jag vann hundra miljoner på lotto”-dröm, man kan gnälla bäst man vill, men man måste knega ihop pengar till räkningar och mat i alla fall, så är det ju.

Men men. Det är alltid lätt att skylla på att man inte har tid. Oftast handlar det ju om att man prioriterar fel. Till syvende och sist är det så här: Jag har ett antal saker jag gillar att ägna mig åt. Jag fotar, jag skriver, jag handarbetar. När jag inte hunnit ägna mig åt det på en regelbunden basis på ett tag så blir jag lite deppig och trött i själen, så är det bara. Prioriteringar, som sagt. Våga ta sig tid, våga säga nej, inte tacka ja till allt, inte känna sig tvungen att avstå från sina egna planer på grund av andra sociala åtaganden, våga stå upp för sin egen tid och sätta stopp, våga stå upp för att min tid, den är min, den är inte bara något som någon annan kan stjäla av. Ibland känner man sig ju mest som en jävla resurs för folk. Men det är inte alltid så lätt att sätta upp gränser.

Living in a box

This coffee saved my life

 

I desperately need a lazy weekend at home. My home. Our home. With all my stuff around me. I want to mooch around in my big socks, drink tea, play some music, drink tea, look out the window, practice on my piano. Cook something. Bake something. Chase the cat. Do some crafting. Write on a story. Read a book. Play on my Xbox. Edit some photos. Sing in the shower.

I feel a bit lost and sad right now. Too much going on at work. All my stuff in storage. I know it’s only six days left until we get the keys to our new place. It won’t be long now. Hopefully we’ll get unpacked fairly quickly . I just need some sense of order and familiarity. My day job is seriously taking a toll on me right now, and I have nowhere to go and reboot and recover.

At least the weather is good. And some mornings I have time to pick up an awesome latte. And I DO get to cuddle my cat. And my boyfriend.

Old Home New Home, part 1

A lot has been going on the last couple of months. Since February? Since X-mas? It started out so much smaller, just a wish to sort my place out and making it less encumbered, more organised, more like a home. I started sorting through my basement last year, sorted through my books and gave half my stuff away to goodwill, and Jed built some shelves for me for better storage and it sort of moved on from there. I found a great little sink for my bathroom and Jed helped me install it, and it looked great, and my apartment stated looking great. Then we were suddenly looking at apartments, just for fun, you know, we weren’t in any hurry or anything. Until suddenly we were, because suddenly we had a PLAN. I threw out a lot more of my stuff, and did a lot more DIY and packed a lot of boxes.

I realised that I’ve spent over 13 years living in one specific area in Stockholm. That’s a long time. Actually, it’s most of my life as an adult. I remember when I moved away from home, and this area was the promised land; everything was new and exciting and even the tiny crappy grocery store on the corner was awesome. This area is so familiar to me now that it’s sort of meta. I walk the same routes every day, shop in the same store, I know the time table for the buses and the subway by heart and even though the area evolves and changes, just as my life has, it’s still all so very… constant. Continual. Same same, but different, you know?

But I’m moving now. I have sold my old apartment. It feels a bit sad, and at the same time it feels like a relief. I love my home, but I’m done. It’s old and full of charm and personality, but it is also very cold in the winter and filled with way to much baggage. Out with the old, in with the new. Good riddance.


Flattr this

 

More on this topic:

Do it yourself, bitch

I’m trying to give my stinky old apartment a bit of a touch up. It means the entire place is in utter chaos, of course, like the fact that I have a sink standing in my living room right now. Odd detail in a home, but hopefully it’ll be in place in the bathroom in a couple of days. Although, I’m actually getting used to it… It’s a great place to put stuff that you don’t really know where to place.

 

 

The more I think about it, the more flaws I see everywhere. When I initially moved in the redecorating was a big compromise on my part, and not much has been done since then, over five years ago (or is it six?). So, There are things I didn’t like from the start and well, wear and tear has made its mark. It feels like I have a hundred little things to do, but how much fun is it to paint all the window frames? Also, I really need to repaint the bedroom, and the kitchen, and… *sigh* Once it’s all done it’s time to move again. Why is it always like that?

Okay, enough with the whining. I’m rather good at DIY, I just don’t love every aspect of it, and some things just don’t come naturally to me, which is always frustrating of course. And every time I walk into a home depot my little girl heart melts into a grey, droopy blob of anxiety and boredom. Imagine a delicate flower, if you will, wilting in the desert. Or just my head exploding and leaving gory bloody piles in isle 5.