In Sweden it’s pretty common to decorate the Christmas tree the day before Christmas eve. That’s what we’ve always done in our family at least. But then Jed said that they do it much earlier in the UK. And I really like Christmas. It’s sentimental, I know. But I really like it. So who am I to say we have to wait? I really need Christmas this year, I need some cheering up. And Jed got us this tree, which I decorated last night. The cat loves it too (he chews on it from time to time when he feels peckish). Also, I made a Halo bauble. And a Day of Defeat bauble (I’ll try and put up a picture later). That’s the upside of being a crafty geek! So, pretty cool tree, all in all, I think.
Okay folks, this is not a drill. It’s just a few hours until midnight, until November, and with it NaNoWriMo.
I gotta say; I’ve tried this thing for many years now in any way possible, it feels like I’ve been trying to cure a severe case of the hiccups (“No, you should try and write it upside down, that should do it!”). I’ve written in Swedish, I’ve written in English, I’ve mixed the two up completely. I’ve tried planning everything to the nail, and I’ve gone all Lord of the Flies on my arse and not planned anything at all. I’ve written by hand, I’ve written in Notepad, and I’ve used some sort of software. Night time, daytime, chocolate, wine, electrical shortage, network outage, theme music from action movies and dramas, instrumental, opera, utter silence. Many tries and only one “win”, and even then it wasn’t all that great, mostly just poop on a page (or many pages, although, I’ve never actually printed any of it out, so it’s digital… oh, never mind).
The word count has varied a great deal every year. 10k, 25, 37… and that one time I actually finished. One unusually grim November I wrote three pages (but when I look back at them I sort of like them, so I don’t mind).
For me it’s always been a lot about just starting, just writing, and if I make it I make it. But anything I produce is most probably more than I usually write in a month nowadays, if you only count creative writing and storytelling.
This year I have my notebook full of almost unreadable scribbles of about 7-8 different stories and characters. As I flipped through them today I felt a bit downhearted. Use one of them? Come up with something new? No plot, no problem, right? Also, I realised I could basically base all the characters loosely on an aspect of myself. Slightly unnerving (“Write what you know!” screams my inner editor in the voice of Joey’s agent in “Friends”… why is that?!).
Then I had that completely wonderful moment when I saw a very specific theme in all of them and suddenly I saw no problem using ALL of them all at once.
Go me.
So that’s what I’ll do. All my little characters can come play. Nobody have to feel left out. Although at least one of them will get killed off, of course.
Det här inlägget är bara generellt babbel, det finns inte mycket matnyttigt att läsa här, vänd om, rädda dig själv…
Det är faktiskt slutet av juli. Nu är det bara en månad kvar tills jag får ropa höst! Höst, det är nya pennor, mysigt täcke istället för bara påslakan och tjocktröja det, ser ni! Dessutom är det närmre NaNoWriMo i november och inte icke att förglömma närmre julafton! Jag älskar julen. Men jo, jag kanske förhastar mig lite. Det är rätt många fina veckor kvar med dagsljus och solstrålar. Även om jag inte får se så mycket av dem så är ju livet lite enklare när man inte måste stövla runt i varma kängor med en kliande mössa på skallen. Jag har en endaste veckas semester kvar, i september. Det passar mig, känns det som. Men all övertid jag får ihop just nu, den kanske jag tar ut någon gång i november…
Vad pågår just nu då? Hastig och lustig kastade jag mig in i ett foto+ord projekt som varar en vecka, mer om det kan ni läsa här. Jag lyckades också få ihop en liten presangt till Hanna, bilder finns här. Pysselrummet hemma har blivit invigt och är alltjämt stökigt sedan dess. En del saker är på vift, men de får nog komma hem så småningom.
Vi har inte hunnit packa upp ALLT, men nästan. Det står några irriterande eftersläntrande kartonger kvar i vissa hörn, så där som det alltid blir, och varje dag tänker jag att jag VEKRLIGEN borde göra mig av med dem, men tycks sedan helt glömma bort det när jag kommer hem. Turbulensen på jobbet har bytts ut mot att alla andra är på semester. Alla. Jag täcker upp delar av fem människors jobb (som jag oftast kanske inte vet så mycket om men typ försöker lösa i alla fall. Plus mitt eget. Det spelar liksom ingen roll att det är ”lugnare på sommaren”, det märks nämligen inte nere i bunkern.
I övrigt har jag typ nästan 20 år efter alla andra kommit in i en Radiohead-period. What’s that all about?! Antar att det är min ständiga sinnesstämning på jobbet som gör’t. Har en del låtar jag lyssnar på om och om igen, ibland mest för att det är soft att ha i lurarna för att filtrera ut allt brus. Vi har en sjukt hög ljudnivå på jobbet som aldrig riktigt avtar under dagtid. En ljudnivå som enligt arbetsmiljöverket ska ge stora koncentrationssvårigheter och höjt blodtryck. Yay. Och så typ 5-8 koppar kaffe om dagen på det… Zoom zoom zoom!
What I think is weird is how you live in a place and you feel at home, and you sort of start to stagnate, and what you once upon a time thought you’d “fix” or “change” just never happened, your home is now your little fortified castle where things are ever so slightly but continually in disarray, but it’s your mess so it doesn’t matter, but still you wished you would have had time to fix or change things and make it a bit nicer.
But then when you decide to leave there’s suddenly this surge; you want to move on, you plan and you do and you make, onwards and upwards! You plan for every eventuality, everything has to click, and even though you’re pretty sure everything will work out just fine, you still don’t dare to hope, you don’t want to jinx it, just in case.
So I haven’t talked much about the whole process. I didn’t want to jinx it. We did an incredible amount of work in just 10 days, because that’s what we had before we were going on the two-week vacation we had planned a while ago. A longer while than the actual moving plans, strangely enough. We realised, a couple of weeks before our holiday, that we had to get the timing right, and so we rolled up our sleeves and went at it.
Once you fix things and sort stuff out, this little home suddenly looks pretty great. And you remind yourself that this was your place, your little fortified panic room, and in the afterglow of it all you sort of don’t want to leave it. I don’t know how many times I said “I’ve wanted to get this fixed for YEARS”, or “Why didn’t I do this ages ago?”.
We got it done in time for the photo shoot for the add, and then we left for England and Italy for two days later. It was a strange contrast; two weeks of slaving away verses two weeks of utter escapism and leisure. Of course it was also a bit of an anticlimax, getting everything ready for a sale and then… just… wait. I just wanted everything to be over and done with. And I was really worried no one would want to buy my apartment, my home, my fort, you know, the place I love. In an odd sort of way it would make me feel oddly rejected. But the photos for the add turned out pretty well, I think:
Of course, in the end someone bought it. We got home from our vacation, the estate agent arranged for two viewings, people came, people bid, and it all went far better than expected. When I went to sign the papers, meeting my buyers for the first time, they turned out to be a very cute, artistic looking young couple with a 2 year old boy. I was happy, they were happy (especially the boy, who got a cookie at the estate agent’s office), and all the things I’ve loved about my home they expressed an appreciation and very prominent enthusiasm for as well. Which made me feel good, like I wasn’t abandoning my apartment, but rather turning it over to someone else who will care for it and love it.
Being plopped down in reality after two weeks of total escapism is rather brutal; work is just as crazy as ever if not more, and right now I feel like I’m part of some sort of weird kerplunk experiment. I am trying to keep positive and do things in a steady pace and not get stressed out but cheez, sometimes I feel like it’s impossible to do a really good job. Sometimes I suspect my standards are too high, maybe it’s not healthy to care so much.
Anyway, there’s a lot going on on the home front right now, I’ll try to write a bit more about that later. But, for one thing, I moved out my Xbox the other day… However, I’ve figured out that I’ll have some time left to try out Rift, so I’m picking up my copy today. I’m getting a buddy pack… You never know, I might get Jed to try it out. See you on Argent!
Jag växte upp som bokmal. Boksamlingar fascinerade mig redan långt innan jag kunde läsa; mamma hade rader av fina böcker i bokhyllan, några i halvfranska band med guldbokstäver på. Jag vet inte varför, men jag associerade alltid böcker med piratskatter. Tror det kommer från några tidiga och hopblandade intryck från Min Skattkammare och Rövare i Kamomillastad.
På vårt bibliotek i Huddinge hade de högläsning för barn vissa dagar i veckan. De hade inrett ett mysrum i källaren med massor av stora kuddar och jag tror det var drakar och slott och sånt målat på väggarna. Jag har vaga bilder av Hasse Alfredssons blommiga falukorv. Sen när vi skulle börja ettan fick vi gå på studiebesök i deras bibliotek året innan. Döm om min förvåning när vi alla blev tilldelade en tredjeklassare som skulle läsa högt för oss, och vi smågluttar fick välja en varsin bok.
När jag lärde mig läsa var det en otrolig frihet. Man kunde ju låna hur många böcker som helst på biblioteket! Det var ju helt galet! Jag tror att mellanstadiet och högstadiet var den period jag läste som allra, allra mest. Det fanns liksom ingen hejd. Jag kommer ihåg sommarlov då jag alltid gick och lade mig med en bok och läste tills fåglarna började sjunga på morgonen.
De böcker jag läste om flest gånger var C.S. Lewis sju böcker om Narnia. Jag var för liten för att fatta alla kristna referenser och ta illa upp av mansnormativa moralkakor; jag älskade dem för berättelserna och fantasin. Det var första gången jag läste en serie böcker på rad, när man kände igen sig i världen och fick träffa karaktärer man kände igen. Man kan lugnt säga att detta var min inkörsport till Fantasy och SciFi och detta ledde snabbt vidare till ”Oändliga historien”, ”Momo och kampen om tiden”, ”Sagan om ringen”, ”Trollkarlen från Övärlden” (och ja, jag erkänner, ”Sagan om Belgarion”) …
Min favoritbok i serien var i alla fall alltid ”Hästen och hans pojke”, och tyvärr är det en bok som inte uppmärksammas så ofta. Samma sak med ”Min morbror trollkarlen”. Det är ju kronologiskt sett den första boken i serien, men var om jag inte minns fel den han skrev sist. Hur som helst hoppas den över, det är alltid bok två som filmatiseras för långfilm eller TV. Det är lite trist; det är ju liksom där det börjar, det är där man introduceras för ”skogen mellan världarna” och fattar att Narnia är ju bara en av dem.
Och det kommer ju ta år och vem ska spela häxan och hur kommer de porträttera London blir det ens av och hurra! Jag blev i alla fall väldigt glad. Vem vet, kanske leder det till att de gör en film av ”Hästen och hans pojke” också. Det vore grymt. I alla fall om man lyckades få till den utan att spela allt för mycket på stereotyperna.
I’ve been quiet for a while, but that does not mean nothing’s up. It’s exactly the opposite! Sadly, most of the things that are up are day job related, so I can’t talk much about it here. Not that it’s that interesting anyway, to be honest. But I’ve haven’t had much time for anything else.
I’ve started so many posts lately and realized they’ve all been about the weather, the winter or how tired I am. I even bored myself, writing them, so I just didn’t post anything. Maybe it’s not so strange that those subjects are on my mind so much; it’s been a long winter and everyone seems to be on their last stretch, conserving the last ounces of energy before spring.
But we’ve come to a point when sunrise doesn’t happen AFTER I go to work and sunset before I leave. It’s March! March IS a spring month, even if it doesn’t know it.
Spring means more natural light, which is good for any aspiring photograph, and I am itching to dig in to some of the portrait ideas I have planned. Some of my friends have already been courteous enough to agree to let me use them as guinea pigs (thanks guys!). Generally I just want to get out and practice, and I’m thinking I should just make a list and focus on one thing a time (like: use only this specific lens one day, or try reflecting light for a couple of shots, or panning and motion, etc). Some day down the road I hope I will actually have more confidence, and specifically more control, when I take photos.
I am looking forward to Portal 2 as a kid to x-mas. The thought of it makes me feel all bubbly and squee-ful, and I don’t want to go to sleep because I want to stay up late and ambush Santa Claus. In fact, the game was due for release before x-mas 2010, but Valve decided to postpone it until 2011. They promised that the world would not come to and end because of this (and they had good reason and that the game would be better).
So meanwhile, I’ll just have to comfort myself with the mock-companion cube in Everquest2. *hugs* *seeks comfort* *shivers*
Mellandagar! Julhelgen är över med all lust och gamman; familjerna samlades, maten blev lagad och uppäten, klapparna öppnades, sen sov man gott och nu inväntas nyårsafton. Jag har hunnit klämma in både en svensk och en engelsk jul under helgen som varit. Mammas sill var helt gudomlig som vanligt, liksom den varma brysselkålssalladen med getost, och det efterlängtade marshmallow-i-magen ögonblicket infann sig hemma i mammas och pappas nya lägenhet, med föräldrar, bror, svägerska och mormor. Vi tittade på bilder från året som gått och öppnade julklappar i godan ro. Dagen efter lagade jag och Jed en engelsk julmiddag till hans föräldrar, som var på besök i Sverige. Det gick över all förväntan!
Jag tror att pappa blev glad för de inramade fotona av honom och mig när vi båda har kameran i högsta hugg, och jag tror att mamma blev glad för fotoalbumet med bilder och minnen från Italienresan. Jag blev i alla fall överlycklig när pappa och mamma gav mig en bok om digitalfoto och en fotokurs! Jag tänkte jag skulle gå en kvällskurs på medborgarskolan i februari (någon som har lust att haka på?), en grundkurs så att jag får en trygg och bra grund att stå på. Som det är nu experimenterar jag hej vilt och ibland går det riktigt bra (ibland går det mindre bra, hehe). Jag skulle vilja förstå mer hur det faktiskt FUNKAR, inte bara veta hur man ska göra.
Jed, min kärlek, överraskade mig med ett 8GB minneskort och två nya objektiv, ett 50-millimeters och en enkel zoom. Vilken revolution, vilken skillnad från min kit lins! Jag vet inte hur klokt det är att skämma bort mig så mycket, men jag måste bara säga att plötsligt fick hela upplevelsen gällande fotografering en helt annan dimension. Jed, hans föräldrar och jag promenerade runt på Skansen igår, så jag fick ju genast ett bra tillfälle att testa båda objektiven.
Det är faktiskt en himla skillnad när man, istället för att ta en bild på en snöig hage med lite kvistar och något brunluddigt som eventuellt kan vara ren lång borta i bakgrunden, kan ta en bild på en snöig nos och ett par klara svarta ögon som plirar upp från en snödriva.
Nu vill jag bara fota. Och experimentera. Och gå fotokurs. Och skriva ut fina bilder. Och pyssla ihop fotoalbum. Och spela lite dataspel. Fritid, tack? När jag var en liten tös var det detta mellandagarna var till för: att lyckligt leka med alla sina julklappar och gå runt hemma i pyjamas. Ibland är det bra trist att växa upp.
