|
|
Har funderat över konceptet ”Det är pga dig själv som du befinner dig där du är i livet”. Detta tas ofta upp som ett slags coachingtips när någon känner sig nere eller har hamnat i en negativ spiral, och med detta menas att man inte får se sig som ett offer utan att man proaktivt ska ta tag i sin situation och vända den till den bättre och göra det bästa av det hela. För det är dina och endast dina val som har gjort att du landat där du är idag. Och det är bara du som kan göra något för att förändra din egen situation. Man får inte skylla på slumpen och man får inte skylla på någon annan. Man får heller inte ångra saker. Allt leder till den man är idag, och så vidare.
Och även om det känns orättvist så är det ju inom rimlighetens gränser helt sant.
Men jag tänkte använda detta tankesätt till att fokusera på det som är positivt. För man glömmer ofta bort det.
Vart har mina val lett mig i livet?
Idag bor ihop med min pojkvän Jed och hade i helgen det stora nöjet att få fira två år med honom. Vi bor tillsammans i en lägenhet vi båda trivs i, där vi båda har gott om utrymme för att kunna umgås tillsammans och göra saker ihop, men också kunna ägna oss åt våra respektive, mer eller mindre nördiga fritidsintressen. Jag bor med Jed, som alltid är mån om att jag ska vara glad och alltid håller om mig. Vi är väldigt fåniga tillsammans, och jag ser fram mot att vara precis lika fånig med honom när vi är gamla och skrynkliga. Så jag är rätt nöjd med att jag valde att följa mina känslor när min förälskelse i Jed slog ned som en bomb.
Vad mer?
Många av mina val har gjort mig till en bättre fotograf. Dels min tidigare utbildning, men också att jag för två år sedan valde att lära mig min kamera utan och innan. Jag valde att gå en kurs på Medborgarskolan för att känna att jag hade kontroll över min kamera, eftersom det var mitt kontrollbehov som gjorde mig osäker. Jag valde också att skämma bort mig själv och uppgradera till en ny kamera i höstas. Befinner mig nu på en plats i livet där jag känner hur glad jag blir av bildskapande, dokumentation och historieberättande. Numera är det sällan jag lämnar mitt hem utan min kamera.
Jag har valt att att fokusera mycket på kreativt och konstnärligt utövande på min fritid. Fotografi, textskapande, mixed media projekt, papperspyssel, smycken. Idag kan jag göra egna smycken i silver. Jag kan dokumentera mitt liv och andras liv på ett kreativt och uttrycksfullt sätt och känner en stor passion för detta. Jag har kommit till en punkt när jag kan gå in i min lilla vrå och bara börja skapa. Omfattande, kreativa projekt ger snarare mer energi än motsatsen. Det är en trevlig känsla.
Jag är duktig på att laga mat och finner stor glädje i det. Jag har flera gånger i livet aktivt valt att lägga tid på att lära mig mer. Jag har också valt att inte skämmas för att säga att jag älskar att laga mat, trots att jag är kvinna. Det låter bakvänt, jag vet. Men att jag som i botten har ett feministiskt tänkande numera faktiskt vågar skriva att matlagning är en stor hobby och ett fritidsintresse är en rätt stor grej för mig.
Slutligen, så har jag valt att ibland i mitt liv helt enkelt bara säga “Fuck It”. Det finns så många oskrivna regler här i världen, sociala förbindelser man aldrig skrivit på, folk som vill försöka uppfostra andra i vad de själva anser är bäst, folk som går runt och tycker en massa saker som de sen tycker att man ska anpassa sig efter bara för att det är just DE som tycker det. Folk som förtäcker sina åsikter genom att kalla dem goda råd och som kallar sitt orbajseri för kommunikation, när det egentligen bara är till för att ifrågasätta, trycka till och skaffa sig en maktposition. Fuck it. Folk kan få prata bäst de vill och sen kan man helt enkelt strunta i det. Låt ingen sno din energi. Det är faktiskt rätt svårt att göra några som helst egna val då.
I’ve been thinking a lot about the different values in photographs, lately (and wrote a little bit about it here). My photography teacher brought them up three different categories in one of his classes: personal, aesthetic and interpretation value.
You have the ones with personal value, like vacation photos or snap shots of your cat. I have a lot of those, and I love them. The photos I took in Italy last year means something to me because when I see them, they fit into a context for me, I have memories and emotions tied to them by default. However, even though other people might think they are nice enough pictures to look at, with no context or personal value, it is simply hundreds of pictures of picturesque facades and green Tuscany hills. A picture of my cat Sixxten is dear to me, but if you take me and Sixxten out of the equation, it’s just a picture of a cat. These are the kind of photos most of us want to take. We want great pictures of things that have personal value to us. Let’s call them photo album shots.
Then there are photos with aesthetic value, photos that are pleasant to look at, but don’t necessarily involve any specific meaning. Clean lines (like in an architecture shot), inanimate objects (like beautiful flowers or a steaming cup of coffee in the morning light), or a pretty landscape or sunset. There might be silhouettes of a couple in the picture, walking hand in hand in that pretty sunset, but we can’t see their faces, so they are an anonymous part of the motif. That is the point; these pictures are strictly about the motif. They could be framed and hung up on a wall in most homes. There is nothing wrong with that, of course, there’s a reason for their commercial value after all. Let’s call them picture frame shots.
I think almost everyone who owns a camera starts out using it for the first type of photos; for taking pictures with personal value. Some do it because it’s a sort of necessity, they want to have documentation of family members, birthdays and vacations, but that doesn’t have to mean that they find pleasure in the actual act of using the camera. That is completely fine. If you achieve your goal, whatever it is, go for it! Then there are people who not only want to document, but also are having quite a bit of fun using their camera, so they might take more pictures than necessary of relatives having Christmas dinner. I’m one of those people. I bring my camera to most family functions. I have plenty of grainy pictures that document almost every meal ever had on any family occasion (bad lighting, bad white balance, too high ISO). They don’t look great but they do the trick.
When you do start to enjoy using your camera more, you start to branch out, spending a little bit more time experimenting and taking those pictures that are more aesthetic than personal. Like the beautiful flowers and the clean lines of a cup of coffee in the morning. This is when you realise you’re a hobbyist photographer. You take pictures because you think its fun, not just because you need to.
I could safely say that I’m one of them. I have countless folders with pictures of pretty sunsets, buildings, interesting rocks on the beach, nicely shaped leafs, etcetera, etcetera, etcetera. They don’t mean a bloody thing to anybody, not even to me. I just thought the motif/shape/colour/angle/light was nice and I wanted to try and capture that. They have a purely aesthetic value (if I’m lucky enough to get the shot I envisioned in my head).
One category does not exclude the other, though. Obviously, if you take photos with a great personal value that is also aesthetically pleasing to look at, you’ve taken your photography one step further. Also, the photograph in itself becomes more noteworthy. It’s a sort of synergy effect.
Then there’s that elusive interpretation value. Or maybe a story-telling or narrative value would be a better expression. When motif or composition leaves room for interpretation, there’s place for a story. This story is free for anyone. Some people might not see in one picture what another does, and vice versa. Some of them can sometimes feel very hard (for me, at least) to understand and interpret emotionally, since they don’t just depict or illustrate or serve as a documentary function. Since it’s not a written media or a moving picture, that one frame has to say it all (or at least more than a thousand words). These photographs are often found in museums or galleries. Let’s call them gallery shots.
The funny thing is, that the more you leave out, the more room you leave for interpretation, the more available the picture becomes. More people can relate to it because they get to fill in the gaps.
Trying to create a narrative photo, a photo with room for interpretation, feels challenging. I mean, a photo is what it is, right? The components in the photo are directly portrayed and how can there be more to a photograph than you can actually see? Since photo manipulation has been a part of the art form almost since the beginning, not even that is true, but that’s a whole other can of worms (like the iconic picture of Abraham Lincoln from 1881, with his head attached to John Calhoun’s body, or the propaganda photos from Russia in the 20’s).
So what adds an interpretation value to a photograph? Thinking about all this makes me feel like I’m being sucked down into my literature studies again, like Alice falling into the rabbit whole. Is it the things you leave out? Is it conflict and contrast? Is it the familiar versus the unfamiliar?
When you create something you often have a hunch what it is you want to express. In the end I’m faced with the same problem as when I’m writing a story: I know what I want to say, but how do I get that down on paper?
I think a photo with personal value is very important. I think that no matter who looks at the picture, if the subject has no personal value to the photographer it looses some of its glow. I think combining two of either categories means you have dared to step out of your comfort zone and created something. I think that if you managed to get a little bit of all three in there, then you have photograph that will get a life all on its own.
Ansel Adams says: “Twelve significant photographs in any one year is a good crop”. I’d be happy if I took just one this year.
Ibland när jag går till eller från tunnelbanan i mina kvarter kan jag inte låta bli att slås av hur mycket saker har förändrats. När jag flyttade dit i början på -98 var det väldigt lugnt och tyst, nästan sovande, med mest äldre människor som bodde i lägenheterna runt omkring mig. På morgnarna stormade ett lämmeltåg av Ericssonare upp från tunnelbanan, man kände lätt igen dem, de såg ungefär likadana ut allihop och trampade alla åt samma håll, mot huvudkontoret. Soliga dagar var de ute och vandrade på lunchrasterna, men i övrigt gjorde de inte så mycket väsen av sig. På eftermiddagen tågade de hem igen, ner för trappen på tunnelbanestationen. Sen var det bara jag och gamlingarna kvar.
Så kom några år när det inte gick så bra för Ericsson. Det som varit områdets hjärta sedan tidigt 40-tal slutade slå. Det blev om möjligt ännu tystare. De små affärslokalerna längst ner i funkishusen stod tomma. Förutom en och annan modig rullatortrafikant såg man inte många promenerare eller folk som åt lunch i parken.
Men områdets invånare påbörjade sin förändringsresa. De gamla försvann en och en. De var ju inte så bra, de där husen, tre trappor utan hiss. Det funkade inte för gamla ben, men däremot för unga småbarnsfamlijer. De hade inget emot att klättra upp och ner för trapporna med barnvagnar och bäbisknyten. Både nätter och dagar blev mindre tysta och jag började ha på mig hörselskydd när jag pluggade.
Men de stora kontorslokalerna stod tomma. Tills Konstfack flyttade in. Vem hade kunnat tro det? Det öppnades trendiga restauranger och plötsligt hade alla på sig smal- och tvärrandiga tröjor, och från tunnelbanan strömmade nu ett hav av blommiga gummistövlar varje morgon. Man kände lätt igen dem, konststudenterna, de såg ungefär likadana ut allihop och trampade alla åt samma håll.
Nu är området fantastiskt levande. Man hittar spår av dess nya invånare överallt, som små brödsmulor man kan följa längst trottoarerna. Små konstprojekt har flyttat in i källarlokalerna, det finns restauranger och caféer, det byggs nya hus på varje ledig plätt och vart man än vänder sig ser man en smal- och tvärrandig individ, med ironiskt luddig farfarskofta och fulsnygga retroskor som pratar om hur, liksom, alltså, de bara känner att de liksom hittat det där bandet som ingen annan känner till och att trummisen som använder selleri istället för trumpinnar är rena geniet. Alltså.
Det är ju en väldigt tillåtande miljö och det är kul att mina gamla kvarter har fått nytt liv, men måste de jävlarna röka allihop? Fast det är klart, man kanske är ironisk om man röker nu för tiden.
Jag gillar det, trots allt, till en viss del. Jag känner mig inte så konstig när jag drar upp kameran för att fota något ur en obekväm vinkel. Det är svårt att stå ut i mängden av normativa individualister. Men jag kan sakna lugnet och friden. Det var som en sömndrucken, solig söndagsmorgon.
As I’ve started learning my camera and have taken more pictures, my mind is more in picture mode ever day. I see more things I want to take photographs of, I see more things I find interesting in different ways, but I can’t always say why. What triggers that impulse to lift the camera and take a shot? Light, situation, contrast, patterns? Looks like my hard drive will soon be filled up with mundane photos that aren’t interesting to anyone else than me. But that’s why I do it, I suppose. I take the photos because I like them and the act itself fills me with childish joy. I take them for me. It makes me happy.
This is a part of the 100 Themes project (read more about it in this post), and it’s the first photo with a theme from the list. I decided not to do them in order by numbers, but rather in order of inspiration, hence I’m starting this off with number 75. I will collect all of the pictures on this page (link up in the header), but of course, so far, it’s only the one. Here we go.
“A mirror is an object with at least one reflective surface. The most familiar type of mirror is the plane mirror, which has a flat surface. Curved mirrors are also used, to produce magnified or diminished images or focus light or simply distort the reflected image.”
- Wikipedia
I decided to interpret this theme rather as the thing it was, instead of going overboard with some sort of deeper deconstruction of the word and all it’s possible metaphors. I wanted to get started, after all, and it’s supposed to be a fun and simple project to get your creativity going.
So, I needed an actual mirror or a reflective object, and Jed, who works a lot with 3D models and lights and shadows, gave me idea of photographing a sphere.
What I like about this photo in the end is the fact that it is sort of a self-portrait; what is reflected in the sphere (yeah, a plastic x-mas decoration) is me standing in the neighbourhood where I’ve lived for 13 years now (actually it’s exactly 13 years this month). The houses in the background were built in the 1940’s, and were built as service apartments for those working in the Ericsson main factory.
Click for larger picture
Also: SNOW. We’ve had a harsh winter this year, and it was even worse last year, and it feels like it will never end. And this might be the one small metaphor I’m willing to ascribe this picture.
I got a photography class from my parents for x-mas, bless them. It finally started last night, and I sneaked into the school wondering what the whole thing would be like. The great thing about night classes is the mix of people; a women just wanting to take a good picture of the birds outside her house, someone of the food they cook, an old man in a bright red beret announcing that he had a great project that he would not tell us about because we would steal it, but we were all welcome to read about it in his book ten years from now. One man had been on a safari in Africa in November, and so much enjoyed taking photos that he wanted to learn more. It made me think of Mia* and her trip that she has been blogging about, and I almost asked him if he knew her.
The class itself was nice too; of course the teacher went over the different ways of exposing a picture in terms of aperture, shutter and ISO. But he also talked about the photos in themselves, and different values one can ascribe it. I don’t know how these values would usually be called in English, but I guess I would translate it into personal, stylistic and interpretational values. It felt like being back in my literature studies.
I found the discussion about photos with personal value most interesting. Those kinds of pictures that really only have any value to me or people close to me; family and friends eating lunch outside in the sun during midsummer, the tiny birds out by the summer cabin (oh gawd, fuzzy pictures of tiny birds from too far away!), endless rolls of people having Christmas dinner year after year. They don’t even have to look great, they can still hold a value.
Now, those fuzzy photos of the tiny birds from too far away meant a lot to me when I was a kid. My grandpa and I used to feed them and they ate out of our hands. They used to follow him around when he did the gardening, sitting on his shoulders. I liked them, so I took photos, and I enjoyed those photos, when I was 10.
The thing, though, with photos of personal value is that the value can decrease. These days I’m not that interested in the photos of the fuzzy birds, I’m more interested in finding old photos of my grandfather. They mean more to me.
All the photos we take during vacation generally only have a value to the people that actually went on vacation. A picture of, say, the bottle of olive oil at that restaurant does not tickle the memories in someone who wasn’t there to taste it.
And then we start to forget. One great photo can awaken all the memories again, but some photos are just rendered useless when we can’t really put them in context any more.
Like this photo, from 1986-87, of a small Swedish band that are performing in an amusement park we visited on one of our vacations. Back then, when the context was still fresh, this photo was probably great fun to look at. Today nobody in my family has a connection to that band or their music. It just doesn’t matter that much anymore.
But pictures with personal value can loose it and gain it back, with time. Something forgotten is rediscovered and a whole new layer is added. Not necessarily to anyone else, but to oneself.
This is me watching the concert, and looking at it I can remember how I felt.
This band had a song that was played on the radio, and I got see them play. I’m pretty sure this is the first pop concert I ever saw. I only knew the one song, and they played a whole lot of other songs I hadn’t heard before and I didn’t care about before THAT song. I was frustrated and then I was happy. I knew the lyrics, I could sing along.
I don’t think this particular photo had a lot of impact in our family albums when I grew up. I can’t remember ever seeing it before, but I found it now, and I love it. It has a lot of personal value to me. And I just made you read about it. Sorry!
My father has always taken a lot of photos. He stopped for a couple of years when he felt that all he did was to photograph the same motifs over and over. The last couple of years though he’s found his way back to it, and even took an evening class to get the hang of his new camera. I’m proud of my dad, and I feel very lucky that we have this common interest. It’s something that makes me really happy.
Just like me he likes to have his pictures and files in neat order, and he started a never ending project to scan some of the old negatives. I got all his photos on an external hard drive and it’s been pretty amazing and funny to go through them all, seeing pictures I never even knew was taken, pictures from when I was a kid that I’ve never even seen.
We went on road trips a lot for our vacations, and I have probably seen a lot more of Sweden than I can possibly remember. However we also drove down to Denmark, I think more than once. We went with my friend Richard and his family, I went to pre-school with him when I was six.
It’s hard to estimate when this trip took place, but if I should guess, I’d date it to 1986. There are pictures of me in an amusement park, from the same trip, watching a Swedish pop group perform a song with which they’d just won the Swedish Melody Festival, and this was the summer after that competition.
I was seven, and one of my sharpest memories from this trip is when we went to the beach to look at bunkers. They were huge and some of them had toppled over and I got to climb around in them! It was awesome and I felt like I was a character in an adventure book.
I of course have no recollection of where this was, but conveniently someone spray painted one of the bunkers with the name of the location; Kolding. But what on EARTH am I wearing? I look like a pinkish-red smurfette!
Funny thing is, 24 years later I find myself hunting for bunkers again. Maybe this is a hobby of mine; maybe it’s just been latent. I know I felt just about as excited as I did when I was seven. And I got to climb around in it. And obviously red is my bunker-hunter colour.
 Photo by Jed, September 2010
Bloggarna kokar av framåtsträvan och ett begär efter tillväxt, det är nästan som att läsa DN:s ekonomisidor under en högkonjunktur, men det handlar om något så grundläggande personligt som förhoppningar och drömmar. Hanna skriver:
”[D]etta är en tidpunkt så god som någon att dra igång något nytt eller göra någon förändring i sitt liv. Kanske är detta rentav den bästa tidpunkten av dem alla.”
Mia* har skrivit en aktionslista som hon följer upp med jämna mellanrum (jag följer med stor spänning fotoplanerna). Anna har även hon skrivit en lista med önskemål inför 2011. Kan bara hålla med när hon skriver: ”2010 har verkligen varit ett toppenår och jag vill fortsätta hitta utmaningar”.
Man kan kalla det för nyårslöften eller planer eller vad man vill, men jag tror man måste kalla det för något som inte automatiskt har en negativ underton, för det skapar ett inre motstånd som man kan vara mer eller mindre omedveten om. Allt som känns som ett ”måste” är något man ofta skjuter upp eller förtränger. Även om det man ska göra i sig inte är något jobbigt och kanske inte tar så lång tid, så är ett ”måste” något som gör att man plötsligt sitter där i soffan och tittar på en helt värdelös TV-såpa, för ALLT är bättre än det där ”måstet”.
Så, t.ex. ”nyårslöfte” funkar inte så bra, tycker jag. Dessutom är de ju i princip till för att brytas. Först avger man dem för att känna sig duktig, sen säljer dagstidningarna fler upplagor för att de har ”10 bästa knepen för att hålla dina nyårslöften” på löpet, sen misslyckas vi med dem och kan prata om detta med våra vänner nästa gång vi ses.
Mål är däremot ett ord som känns positivt för mig. Ett mål är något att uppnå, snarare än något man måste hålla. Ett mål kan ha ett slutdatum. Det går därmed att följa någon typ av framåtskridande eller utveckling.
För man måste avsätta tid, inget landar en rakt i knät, ingen gör dina saker åt dig. Man kan skylla på tid; ingen har tid, man har aldrig tid. Men faktum är att man HAR en massa tid. Man bara använder den fel. För plötsligt sitter man ju där i soffan i alla fall och tittar, än fem minuter på ett gammalt Simsons-avsnitt, än fem minuter på Arga Snickarn. Det är inget du valt, det är oplanerat och ger inget, det fuckar upp våra hjärnor och är faktiskt totalt värdelöst. Vill du slappna av? VÄLJ något du ska titta på i sin helhet eller stäng av alla maskiner och telefoner och läs en bok. Basta.
Faktum är, om vi skulle summera allt slötittande på TV under en månad, hur mycket tid skulle vi ha samlat ihop då? Om vi inte kan tänka oss detta för att vi inte riktigt vet (det här är ju samma fenomen som att småäta utan att tänka på det), gör ett experiment. Skriv ner varenda minut du ägnat åt att glo på TV genom att flippa runt på olika kanaler under en månad. Nästa månad skiter du i TV:n och lägger samma tid på ditt mål istället.
Och även om detta nu skulle vara 10 minuter om dagen 3 dagar i veckan, så är detta nu 10 minuter om dagen 3 dagar i veckan som du ägnat åt sit-ups, eller att lära dig spela gitarr, eller dansat hambo, som du INTE skulle ha gjort annars. Och 30 minuter i veckan är väl inte helt orimligt? Det är i alla fall mer än jag BRUKAR lyckas ägna åt mina förhoppningar och drömmar.
…
Oj då. Jag skulle ju skriva en lista. Ironiskt. Nåväl. Next time, Gadget. Next time.
Satte mig i soffan med intentionen att spalta upp mitt kommande år. Jag är dock en prokrastinatör av rang så jag började istället surfa runt på olika nyhetssidor (den trådlösa uppkopplingens förbannelse). Alla vanliga rubriker om dieter och nyårslöften lyser dock med sin frånvaro, istället kan man läsa om gruvliga nyheter om tåg som krockat, skådespelare som brunnit inne, en kvinna som blev kvarglömd och dog på ett slott och jetplan som exploderat (en god och glad nyhet är dock den om Anna Troberg. Heja!).
På DN.SE översätts rubriken ”Sverige har en central roll i internetkriget” i den engelska sammanfattningen till ”Sweden has a central role in cyber warfare”. Är det bara jag som tycker att kontexten i de båda inte riktigt överensstämmer?
Vidare sias det om nyhetsåret 2011, om Slussen, nya partiledare och språkrör och filmcensur. Man kan klicka sig vidare och läsa om saker att hålla koll på inom olika kategorier; politik, ekonomi, terrorism. För nu ska kampen mot terrorn ta nya former.
För, som vi nu borde förstå, så är Sverige inblandat i Cyber Warfare, så nu jävlar…
Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, jag blev bara så trött av alla tunga rubriker och sedan siandet om mer elände.Det känns som om sensationsjournalismen har fått vatten på sin kvarn och nu ska här minsann skrämmas upp folk så att allas förutfattade meningar blir ännu starkare.
Jag blev bara så tröttmössa. Det är nog dags att at tag i det där spaltandet i alla fall, se vad jag själv kan få ut av detta år. Leve den individuella bubblan!
Igår demonstrerade tiotusentals människor i Köpenhamn, där man under FN:s klimatkonferens nu börjat presentera de första utkasten för ett klimatavtal. 192 länder är representerade, ca 15 000 delegater deltar och syftet är enas om åtgärder för att bromsa den globala uppvärmningen, och att komma fram till vad som ska ersätta Kyotoprotokollet, som löper ut 2012.
Innan demonstrationerna började intervjuades poliser, som sa att de kände sig lugna och trodde att allt skulle gå ganska lugnt till. Nästan 1 000 personer frihetberövades igår. Generellt sett verkar medierna rapportera att polisen särkiljde det s.k. svarta blocket från resten, dvs de svartklädda och maskerade demonstranterna som ska ha kastat gatsten och smällare. “Kniptångsmanöver”, kallas det i DN. Men tydligen var det nödvändigt och oundvikligt att så många oskyldiga åkte med på ett bananskal.
Så här säger en vän som var där:
[...] ont i hela kroppen efter det godtyckliga massgripandet i klimatdemon i kphnv. händerna buntbandade bakom ryggen och nedtvingad på iskall gata i sex timmar tillsammans med 500 andra godtyckligt gripna (Hare Krishna-gruppen, en miljökonferens med 50-åriga tanter och deras tonåriga elever….), i “förebyggande syfte” enligt nya danska lagen. Folk kissade ner sig, svimmade, bröt ihop och grät. Ingen misstanke om brott.
Samt:
Vi såg ett svart block kasta smällare i demon när vi satt på ett kafe innan vi hoppade in, men det var långt borta. Förmodligen ville polisen visa sig handlingskraftiga och tog huks fluks en annan del av demon. Om man tittar på balkongbilderna över de som skars av och greps ser man…stora papiermace-kossor, ballonger, partiflaggor, miljöplakat….svensk media skriver ändå “aktivister” “svarta blocket” “stenkastning” “rök och kaos”. Det är inte överdrivet. Det är lögn. Rakt av. Precis i samma stil som i gamla DDR. amnesty protesterar, danska sociologer protesterar, men rapport och Expressen ljuger sig blå.
…
Tiotusentals människor reste till Köpenhamn för att demonstrera, för att göra sin röst hörd. Jag är oerhört stolt att jag känner någon som var där.
|
|
|
