Inte Helt Överraskande Måndag

Inte helt överraskande blev det måndag igen, och inte helt överraskande blev den så som måndagar i allmänhet blir: ganska tråkig, ganska dålig, ganska deppig. Saker har hänt under dagen som har fått mig på otroligt dåligt humör, jag blir så trött på all idioti och fjantiga, ogenomtänkta kommentarer och smaklösa skämt. Helst skulle jag vilja hitta en stor säck att ta ut mina aggressioner på. Ovanpå det finns det vissa saker som känns väldigt otydliga och ovissa, och det gör mig ledsen och frustrerad. Saker känns helt enkelt inte så stabila.

Sen kunde man ju hoppas att kvällstidningarnas eviga spådomar om vädret kunde slå in… ”En veckas vargvinter men sen blir det mildare!”. Hallå… Det är inte ens februari ännu! Få mig inte att hoppas i onödan! Är trött på att halka runt och frysa och vara trött.

Lyssnar på just nu:
Det blir en hel del Foof. Fick ju tag på biljetter till juni, woot! När jag är på lugnare humör blir det Lisa Hannigan.

Tittar på:
Klar med fotodokumentären och råkade se första avsnittet av BBC’s miniserie Sherlock Holmes. Hur de lyckats få det att kännas så traditionellt och ändå så modernt och originellt är något jag inte förstår, men bra är det! Läste om böckerna många gånger i mellanstadiet, kan vara dags att läsa dem igen?

Läser:
”Kreativ Fotografering med Rätt Exponering” av Bryan Peterson. Lagom intressant, lagom teknisk. Går igenom de olika kombinationerna mellan slutartid och bländare för vad han kallar en ”kreativ, korrekt exponering”, och tar upp en del matnyttiga saker. Det som dock stör mig är att han beskriver en bestämd uppfattning om vad som är just kreativt och estetiskt tilltalande. Det förtar liksom lite hela tanken med boken, tycker jag. Bara för att man KAN få ett pariserhjul att se ut som en självlysande godisklubba betyder inte det att alla tycker det är den mest kreativa exponering, eller?