Det här med Centralen

När jag började sommarjobba när jag var runt femton åkte jag från Huddinge till Alvik och tillbaka varje dag. Stressigt att byta från pendeltåg till gröna linjen på T-centralen, så klart. Mycket folk som skulle göra samma sak, och sen folk som skulle göra det motsatta och knuffades i motsatt riktning. Men det var mitt första ”riktiga” jobb där jag tjänade mer än bara fickpengar till godis, och denna rusning hade aldrig hört till min vardag förut. Stressigt, men spännande, till en början. Nytt.

Sen tröttnade jag. Började åka till Karlberg och promenera upp till St Eriksplan för att slippa eländet. Det tog en stund extra men det var värt det för att slippa bli knuffad på. När jag flyttade hemifrån och började jobba på 10 minuters gångavstånd från min lägenhet kändes det helt fantastiskt. Den turen höll ju dock inte i sig.

Sen dess har jag haft 7-8 jobb/uppdrag på olika platser i Stockholm som lett till att jag måste byta på Centralen på ett eller annat sätt. Att hitta en färdväg där man SLIPPER byta på Centralen är rena Shangri La! Gångerna har varit få. När jag pluggade på SU bodde jag på samma T-banelinje som universitetet. Vilken lyx! Jag minns ett konsultuppdrag vis Alviksstrand som började bara en vecka innan de invigde tvärbanan. Plötsligt kortade jag ner min resväg 35 minuter OCH slapp Centralen. Otroligt.

De senaste åren har jag fått åka mellan Telefonplan och Fridhemsplan, och lyckats gena med buss via Hornstull. Fast nu har jag flyttat. Och åker oftast via… Centralen och… måste byta där och…

Det är sommar och jag trängs i tunnlarna på centralen och knuffas runt bland alla anda och LITE känns det som om jag rest tillbaka i tiden. Är liksom tillbaka där jag började. Byte på Stockholms Central. Gör man inget annat än att trampa runt i cirklar?

4 Replies to “Det här med Centralen”

  1. Märkligt det där. Jag har aldrig upplevt Centralen som SÅ illa. Visst kan det vara lite trångt och man får se till att hålla sig ur vägen, men särskilt knuffad blir jag sällan.
    Däremot Fridhemsplan, nu när blå linjen är avstängd, DET är vidrigt. Risken att hamna på spåret utan att någon märker det är överhängande i rusning. Är så glad att jag inte måste passera där.

    Det är så olika.

    1. @Hanna: Shit, jag blir skitolycklig nere i den där gången mellan pendeln och t-banan… För mycket folk, alldeles för nära, ingenstans att ta vägen, bara följa med som en annan drönare… Och folk visar verkligen upp sin missunnsamma och oempatiska sida, de ska bara komma först. Idag gick jag bakom någon knäpp biffig kille med rullväska som absolut INTE ville att jag skulle gå runt honom sp han drog sin väska framför mig i något slags S-mönster och gick sicksack. Det var lite som en konstig conga line!

  2. Fascinerande. Under mina 26 arbetande år i Stockholm har jag _aldrig_ behövt byta på Centralen. Antingen hade jag buss eller tunnelbana hela vägen hemifrån till jobbet eller pendeltåg och buss… ibland bara pendeltåg. Jag har väl haft tur. Ja, och sedan åker jag mycket sällan i värsta rusningtid heller. Morgontrött… 🙂

    1. @Mia*. Åh, din lyckans ost! Skulle verkligen helst vilja slippa. Dags att vinna på den där trisslotten snart… Jag är ju inte heller någon morgonmänniska, det hjälper ju inte så mycket förstås 😀

Comments are closed.