Det här med Centralen

När jag började sommarjobba när jag var runt femton åkte jag från Huddinge till Alvik och tillbaka varje dag. Stressigt att byta från pendeltåg till gröna linjen på T-centralen, så klart. Mycket folk som skulle göra samma sak, och sen folk som skulle göra det motsatta och knuffades i motsatt riktning. Men det var mitt första ”riktiga” jobb där jag tjänade mer än bara fickpengar till godis, och denna rusning hade aldrig hört till min vardag förut. Stressigt, men spännande, till en början. Nytt.

Sen tröttnade jag. Började åka till Karlberg och promenera upp till St Eriksplan för att slippa eländet. Det tog en stund extra men det var värt det för att slippa bli knuffad på. När jag flyttade hemifrån och började jobba på 10 minuters gångavstånd från min lägenhet kändes det helt fantastiskt. Den turen höll ju dock inte i sig.

Sen dess har jag haft 7-8 jobb/uppdrag på olika platser i Stockholm som lett till att jag måste byta på Centralen på ett eller annat sätt. Att hitta en färdväg där man SLIPPER byta på Centralen är rena Shangri La! Gångerna har varit få. När jag pluggade på SU bodde jag på samma T-banelinje som universitetet. Vilken lyx! Jag minns ett konsultuppdrag vis Alviksstrand som började bara en vecka innan de invigde tvärbanan. Plötsligt kortade jag ner min resväg 35 minuter OCH slapp Centralen. Otroligt.

De senaste åren har jag fått åka mellan Telefonplan och Fridhemsplan, och lyckats gena med buss via Hornstull. Fast nu har jag flyttat. Och åker oftast via… Centralen och… måste byta där och…

Det är sommar och jag trängs i tunnlarna på centralen och knuffas runt bland alla anda och LITE känns det som om jag rest tillbaka i tiden. Är liksom tillbaka där jag började. Byte på Stockholms Central. Gör man inget annat än att trampa runt i cirklar?

Propellerfrön

Det här inlägget är bara generellt babbel, det finns inte mycket matnyttigt att läsa här, vänd om, rädda dig själv…

Det är faktiskt slutet av juli. Nu är det bara en månad kvar tills jag får ropa höst! Höst, det är nya pennor, mysigt täcke istället för bara påslakan och tjocktröja det, ser ni! Dessutom är det närmre NaNoWriMo i november och inte icke att förglömma närmre julafton! Jag älskar julen. Men jo, jag kanske förhastar mig lite. Det är rätt många fina veckor kvar med dagsljus och solstrålar. Även om jag inte får se så mycket av dem så är ju livet lite enklare när man inte måste stövla runt i varma kängor med en kliande mössa på skallen. Jag har en endaste veckas semester kvar, i september. Det passar mig, känns det som. Men all övertid jag får ihop just nu, den kanske jag tar ut någon gång i november…

Vad pågår just nu då? Hastig och lustig kastade jag mig in i ett foto+ord projekt som varar en vecka, mer om det kan ni läsa här. Jag lyckades också få ihop en liten presangt till Hanna, bilder finns här. Pysselrummet hemma har blivit invigt och är alltjämt stökigt sedan dess. En del saker är på vift, men de får nog komma hem så småningom.

Vi har inte hunnit packa upp ALLT, men nästan. Det står några irriterande eftersläntrande kartonger kvar i vissa hörn, så där som det alltid blir, och varje dag tänker jag att jag VEKRLIGEN borde göra mig av med dem, men tycks sedan helt glömma bort det när jag kommer hem. Turbulensen på jobbet har bytts ut mot att alla andra är på semester. Alla. Jag täcker upp delar av fem människors jobb (som jag oftast kanske inte vet så mycket om men typ försöker lösa i alla fall. Plus mitt eget. Det spelar liksom ingen roll att det är ”lugnare på sommaren”, det märks nämligen inte nere i bunkern.

I övrigt har jag typ nästan 20 år efter alla andra kommit in i en Radiohead-period. What’s that all about?! Antar att det är min ständiga sinnesstämning på jobbet som gör’t. Har en del låtar jag lyssnar på om och om igen, ibland mest för att det är soft att ha i lurarna för att filtrera ut allt brus. Vi har en sjukt hög ljudnivå på jobbet som aldrig riktigt avtar under dagtid. En ljudnivå som enligt arbetsmiljöverket ska ge stora koncentrationssvårigheter och höjt blodtryck. Yay. Och så typ 5-8 koppar kaffe om dagen på det… Zoom zoom zoom!

(Flikar här in en länk till No Surprises, the making of,  samt originalvideon)

När jag inte leker angstig tonårig och lyssnar på Radiohead lyssnar jag på

Slutligen flikar jag in Imogens video till Propeller Seeds. Det var allt. Som jag sa, inte vidare vettigt inlägg. Nu ska jag hämta mer kaffe.

Cute Cat Warfare

Sixxten fights with cute. And fragrant cuddliness.

I come home after work, pick up the cat, and notice that he smells like a blossoming meadow. What is this? Has he invented some sort of cat perfume? Has he raised his cute levels so much that he just emanates smells that will force you to smell his tummy? What is his agenda, exactly?

Turns out he’s been stationed in our wash basket, filled with clean laundry. The soft lid was secured on top. He was peeking out as Jed walked by, looking for him. Like a little cat soldier peeking out of a pillbox bunker, thus  staying hidden and ensuring to exert a bouquet of fluffy, clean laundered kitty for the rest of the day.

Another trick is to sleep on my office chair. That means that whenever I want to sit down to use my computer, I have to pick him up (him with an innocent, sleepy, slightly confused kittenish face), smell his tummy, put him on my lap and cuddle him. Thus not being able to type, or game, or anything else non-important to cat creatures. It’s a cuddle trap, I tell you. And I’m gullible.

Titta Upp, Titta Ner…

Har det varit riktig sommar i år? Jag vet inte riktigt. Jag vet att det till och från varit väldigt varmt i lägenheten på nätterna. När jag gått till jobbet på morgnarna har jag hälften av gångerna behövt en tröja på mig och ett flertal gånger behövt mitt paraply. Blåst. Duggregn. Solstrålar ibland. En regnbåge har jag sett. Sen kliver jag in i den överventilerade bunkern. När jag ska hem halvsover jag och är så trött i hjärnan att jag inte riktigt lägger märke till omgivningen. Hade i och för sig en veckas sommarlov på landet. Det var min sommar i år. Annars upplever jag vagt att vädret känts väldigt skiftande och att det är aningen aningen krispigare luft på morgonen den här veckan än förra. Inte lika klibbigt…

 Jag slogs av lite höstnostalgisk trängtan, nu i morse, det gjorde jag.

 

Jag vet inte riktigt om jag bryr mig om det här med sommaren i sig. Jag funkar inte så bra i sol och värme i alla fall. Gillar inte att ligga stilla och sola, stänger ner total när termometern når över 25 grader. Det jag efterfrågar är nog egentligen bara mer ledighet. Jag har inte känt mig ledig på väldigt länge. Ledig tid för mig är när jag hinner vakna i lagom tid, kliva ur sängen, dricka te och sedan känna att jag har en dag produktiv dag, i min egen takt, när jag hinner med saker. Ja, alltså, inte mitt dagjobb, eller sjukt tråkiga måsten som tvätt eller dammsugning. Men när jag hinner med saker som har med mina intressen att göra. Det finns mycket jag vill hinna med. Om jag ligger kvar i sängen när klockan närmar sig elva på förmiddagen blir jag stressad av det med, jag vill inte sova bort mitt liv. Men det har inte varit läge att vara morgonpigg de senaste månaderna. De få lediga helgförmiddagar jag haft har gått åt till att sova ikapp. Sova så hårt att man vaknar snorig och med en känsla av att vara bakis. Så kommer det nog fortsätta vara ett tag. Det tär på krafterna att renovera och sälja sitt hem, flytta två bohag och jobba heltid i en tidskritisk bransch. Att det dessutom är så turbulent på jobbet att jag får  ont i magen hjälper ju inte.

Jag kan ofta känna att om jag fick chansen att skola om mig eller gå ner i timmar så skulle jag göra det. Jag skulle vara en gladare och mindre stressad människa med ett mer fullgott liv. Jag skulle orka mer i alla situationer. Kanske skulle jag orka vara mer social och tycka om människor lite mer. Men det är lite av en slags ”om jag vann hundra miljoner på lotto”-dröm, man kan gnälla bäst man vill, men man måste knega ihop pengar till räkningar och mat i alla fall, så är det ju.

Men men. Det är alltid lätt att skylla på att man inte har tid. Oftast handlar det ju om att man prioriterar fel. Till syvende och sist är det så här: Jag har ett antal saker jag gillar att ägna mig åt. Jag fotar, jag skriver, jag handarbetar. När jag inte hunnit ägna mig åt det på en regelbunden basis på ett tag så blir jag lite deppig och trött i själen, så är det bara. Prioriteringar, som sagt. Våga ta sig tid, våga säga nej, inte tacka ja till allt, inte känna sig tvungen att avstå från sina egna planer på grund av andra sociala åtaganden, våga stå upp för sin egen tid och sätta stopp, våga stå upp för att min tid, den är min, den är inte bara något som någon annan kan stjäla av. Ibland känner man sig ju mest som en jävla resurs för folk. Men det är inte alltid så lätt att sätta upp gränser.

Funny Little Cat Person

Sixxten is all settled in an enjoying his (our) new home. He has clearly stated that it is his domain. Not in the club? Tough! I don’t know if I’ve mentioned it, but he has a cat phobia. For real. Dogs are sort of okay, as long as they don’t mess about. Other cats? Noes. Not welcome. There are no other cats in Sixxten Land but Sixxten.

Of course, it’s not really likely that another cat would sneak in through the main entrance, push the button for the lift, go up a couple of floors, ring our door bell and let itself in. Sixxten does not understand this. I have tried to explain it to him. Honestly. But the boy doesn’t believe me.

And he does not believe that the cat in the floor length mirror is actually himself. During daytime he’s mostly confused by this mirror and a bit weary. At night… he hisses and growls at it. Very. Loudly.

It’s not very restful to get woken up by an angry cat every night. Silly little cat person.

 

Post-Semester-Dvala

Det är egentligen fantastiskt vad en veckas ledighet kan göra. Hur bra man kan sova i en liten stuga ute på en ö, hur trevligt det är att klippa lite träd och försöka hjälpa till med diverse, fika lite i solen, äta god mat, umgås med mamma och pappa. Det har verkligen varit ett totalt avbrott mot det som fyllt min vardag totalt hela våren: jobb och flytt.

Jag blir ju aldrig brun när jag är i solen, jag blir lite röd och sen flagar det av (det enda som fått någon färg alls är min näsa och översidan på min högra fot, som bestämde sig för att bli svårt bränd). Medan andra går runt med vackra sommarspiror visar jag upp mina myggbett, blåmärken och rivsår. Precis som när jag var liten. Så en vecka fick jag känna mig som ett sommarbarn i alla fall.

Mest kontrastrikt var avsaknaden av brus. Luftkonditionering, datorer, ventilation, telefonsamtal… bedövande tyst, trots ständigt fågelkvitter och vågskvalp. Konstigt, det där. Mina öron behövde verkligen vila.

Det är hemskt, men nu när jag inte har mer ledighet längtar jag mer till höstmys, jul och nästa vår… Man kanske skulle gå i ide redan nu.

Rökta räkor och gott sällskap

image

Förbereder kvällens förrätt: rökta räkor. Tur att vi inte gjorde oss av med elröken för några år sedan, den har använts flitigt sen vi började med detta. Blir nog någon vitlökig röra till.

Snart kommer mamma och pappa ut med båten, och har min vän Sara med sig. Solen skiner, räkorna är redo, vi har en skvätt gott vin kvar. Ser fram mot en mysig kväll.

Imorgon bär det av mot stan igen.

Kort sommarlov

image

Jag har bara en veckas semester under sommarmånaderna i år, och det finns inget bättre ställe att tillbringa denna vecka än i älskade sommarstugan. Här har jag spenderat merparten av mina sommarlov som liten. För mig finns ingen bättre plats på jorden.

Klassisk frukostmacka à la skäret: bröd, kaviar, överbliven kokt färskpotatis, gräslök. Uppkom säkert via devisen “man tager vad man haver” en gång i tiden. Numera kokar vi alltid extra potatis så att alla kan få sig en potatismacka nästa dag.

Och i år har jag faktiskt förädlat receptet med Kalles randiga…