Min Morbror Trollkarlen

Jag växte upp som bokmal. Boksamlingar fascinerade mig redan långt innan jag kunde läsa; mamma hade rader av fina böcker i bokhyllan, några i halvfranska band med guldbokstäver på. Jag vet inte varför, men jag associerade alltid böcker med piratskatter. Tror det kommer från några tidiga och hopblandade intryck från Min Skattkammare och Rövare i Kamomillastad.

På vårt bibliotek i Huddinge hade de högläsning för barn vissa dagar i veckan. De hade inrett ett mysrum i källaren med massor av stora kuddar och jag tror det var drakar och slott och sånt målat på väggarna. Jag har vaga bilder av Hasse Alfredssons blommiga falukorv. Sen när vi skulle börja ettan fick vi gå på studiebesök i deras bibliotek året innan. Döm om min förvåning när vi alla blev tilldelade en tredjeklassare som skulle läsa högt för oss, och vi smågluttar fick välja en varsin bok.

När jag lärde mig läsa var det en otrolig frihet. Man kunde ju låna hur många böcker som helst på biblioteket! Det var ju helt galet! Jag tror att mellanstadiet och högstadiet var den period jag läste som allra, allra mest. Det fanns liksom ingen hejd. Jag kommer ihåg sommarlov då jag alltid gick och lade mig med en bok och läste tills fåglarna började sjunga på morgonen.

De böcker jag läste om flest gånger var C.S. Lewis sju böcker om Narnia. Jag var för liten för att fatta alla kristna referenser och ta illa upp av mansnormativa moralkakor; jag älskade dem för berättelserna och fantasin. Det var första gången jag läste en serie böcker på rad, när man kände igen sig i världen och fick träffa karaktärer man kände igen. Man kan lugnt säga att detta var min inkörsport till Fantasy och SciFi och detta ledde snabbt vidare till ”Oändliga historien”, ”Momo och kampen om tiden”, ”Sagan om ringen”, ”Trollkarlen från Övärlden” (och ja, jag erkänner, ”Sagan om Belgarion”) …

Min favoritbok i serien var i alla fall alltid ”Hästen och hans pojke”, och tyvärr är det en bok som inte uppmärksammas så ofta. Samma sak med ”Min morbror trollkarlen”. Det är ju kronologiskt sett den första boken i serien, men var om jag inte minns fel den han skrev sist. Hur som helst hoppas den över, det är alltid bok två som filmatiseras för långfilm eller TV. Det är lite trist; det är ju liksom där det börjar, det är där man introduceras för ”skogen mellan världarna” och fattar att Narnia är ju bara en av dem.

Nu snubblade jag dock i på DN och såg följande rubrik:
C S Lewis “Min morbror trollkarlen” blir film

Och det kommer ju ta år och vem ska spela häxan och hur kommer de porträttera London blir det ens av och hurra! Jag blev i alla fall väldigt glad. Vem vet, kanske leder det till att de gör en film av ”Hästen och hans pojke” också. Det vore grymt. I alla fall om man lyckades få till den utan att spela allt för mycket på stereotyperna.