Principer

För några veckor sedan tog jag ett principbeslut att inte prata om mitt jobb på fritiden.

Det är tillräckligt mycket irritation och frustration på arbetstid, det är ingen bra idé att ta med sig den hem. Ofta om någon frågade hur det varit på jobbet började jag prata och berätta och det mesta som kom ut var just frustration, som då liksom upprepades på min fritid och gjorde mig på väldigt dåligt humör. Sen fick jag inte mycket gjort när det gällde sånt som var kul, humöret dödade liksom min motivation att göra något annat än förtvivlat försöka slappa och slappna av på min fritid. Men sedan jag tagit mitt beslut har mitt humör övriga tider på dygnet genomgående varit mycket bättre och jag har kunnat koncentrera på så enkla nöjen som att läsa böcker till exempel. Man kan ju inte gå runt i ett mörkt förbittringsmoln hela tiden. Vem orkar det i längden?

Det jag däremot märkt är att det ibland kan bli lite tyst mitt i samtalen. Man är ju så van att sitta och beklaga sig. Men sen har det gett utrymme till att samtala om annat, som man inte pratat om annars.

Men det är klart, det händer en del saker på min fritid som känns väldigt tunga och jobbiga också. Man försöker hantera dem på bästa sätt och vara vuxen (vilket i stort sett innebär att man ska förtrycka sina spontana reaktioner, vilket i sin tur leder till att saker kanske inte reds ut eller förändras till det bättre om man har otur, för man gör sig inte hörd). Vissa saker är gruvligt oundvikligen svårmodiga, sådant som liksom ingår i livet men som aldrig kommer vara lätta att hantera. Aldrig.

Just nu ligger min lilla mormor på sjukhus. Hon har inte varit så pigg det senaste året, och nu verkar hon snabbt bli allt sämre. Min stackars lilla älskade mormor. Och min stackars lilla älskade mamma. På grund av att jag varit väldigt sjuk i över en vecka har jag inte kunnat hälsa på, men idag bär det av till sjukhuset. Och det finns ju inte så mycket som kan få den här situationen att kännas enkel. Den är i princip helt kompromisslös.

4 Replies to “Principer”

  1. Hm, intressant tanke. Jag är visserligen principiellt emot att… eh, compartmentalize… mitt liv på det sättet. Alla delar hänger ihop och påverkar varandra, och personligen vill jag inte ha det på något annat vis. Men ändå, jag är fascinerad av tanken och tror att det kan vara positivt med en sådan princip.

    Jag håller en tumme för din lilla mormor. Och din lilla mamma. Och för dig.

    1. @Hanna: Ja, i längden skulle jag hellre ha ett liv där både fritid och jobb gjorde mig lika glad och var en lika naturlig del och fick hänga ihop. Men jag blev på så dåligt humör, det var inte värt det 🙂 Jag är på bättre humör nu, större delen av min fritid, mindre tung i sinnet \o/

  2. Så genomtänkt att inte ta med sig frustrationen hem, smart val, tycker jag. Däremot kan man ju ta med sig det dråpliga i situationerna hem och försöka skratta åt det.

    Jag telepaterar över en hel bunt varma tankar till din varma, snälla, generösa mormor. Och till mamma och till dig, så klart.

    Kram!

    1. @Sara: Jo visst kan man det 🙂 Men till och med de roliga dråpliga historierna bidrog till en massa negativitet till slut, de blev liksom för många varje dag…

Comments are closed.