Vår?

Det ser ut att vara vår ute men när jag går till jobbet i min vårjacka är det fortfarande bara 2-3 plusgrader. Men solen skiner, så jag fryser inte. Men bara på grund av en annan hållning, den man får när det börjar ljusna ute.

För en månad sen när allt var grått och trist och det var plusgrader så frös jag ända in i märgen. Man kan känna sig så förtvivlat frusen när vintern aldrig tycks ta slut, och huttrande hoppfull när man plötsligt kliver ut i ett knivskarpt men blekgult solljus, varmt mot kinden om man bara hinner stå stilla en minut, och hittar ett ställe i lä från vinden.

Kisar upp mot himlen och tänker: Äntligen. Välkommen.

Bläddrar igenom almanackan och inser hur många planer som står uppskrivna däri, och som gått mig förlorade. Förlåt allt och alla som jag glömt bort och helt och hållet missat. Jag lovar att det inte är personligt och inte handlar om oengagemang eller ointresse. Det har varit lite hopplöst och mycket bara, det senaste året. Något som semestern säkert kommer råda bot på.

Åh Skalman, han e tlött. Tlööött.

Nu är jag så trött att jag fått upprepnings- och baklängessyndromet. Det innebär att man låter som en total idiot för att man upprepar det som andra säger och det man själv säger (“Hej, jag vill tala med Herr Svensson” “Ja välkommen, du vill tala med Herr Svensson”), och även säger saker helt baklänges. Baklängessyndromet har två symptom egentligen: antingen kastar man om orden så att man låter som Yoda (vilket är lite coolt, hallå, Jedi! “Från central jag ringer, i ärende viktigt det är”),  eller att munnen säger precis tvärt emot det som hjärnan tänker (“du måste öppna dörren” “men dörren är ju öppen?” “Jaja, jag menar stänga!”).

Det märks att semestertiden närmar sig. Tålamod = Noll.