Det där med musik

Hanna, Andrea och Fia har alla gjort nyårssammanfattningar av olika slag, så då tänkte jag helt enkelt göra samma sak. Det får bli om musik.

Jag har ägnat mig åt musik på ett eller annat sätt sedan mormor köpte mig min första blockflöjt när jag gick i lågstadiet. Jag fick börja ta pianolektioner, men eftersom vi först inte hade något piano hemma fick jag öva på mammas el-orgel och dessutom låna ett piano på skolan på lunchrasterna. Sedan köpte mamma och pappa ett piano till mig som som det spelats flitigt på och som stått hemma i villan i över 20 år (det är nu sålt till bättre behövande nybörjare). Bach, Chopin, Rachmaninov… Jag blev rätt bra på klassiska stycken men har än idag inte lärt mig något så enkelt som att kompa en vanlig visa. Men pianofingrar fick jag.

När jag skulle börja mellanstadiet lurade mina föräldrar iväg mig på en intagning till en ny kulturklass i Huddinge. Tydligen hade jag bra gehör och taktkänsla, så jag fick börja i Huddinges första musikklass i fyran. Musikteori, körsång, solosång, rytmik… Jag som redan hade lärt mig läsa noter fick chansen att testa på en del annat under rätt många lektioner. Den första sång med stämmor vi lärde oss var “Barn är ett folk”. Vi satte upp egna musikföreställningar varje år. Vi höll ihop som en och samma klass fram till nian.

Sen började min bästis Frida spela fiol i början på mellanstadiet, och det ville jag också göra. Hennes mamma Monika var fiollärare, så jag fick börja i Huddinges kommunala musikskola och fick börja hos Fridas mamma (en enormt tålmodig och ömsint kvinna). Min gammelmorbror hade en fiol men sen fick jag låna en av musikskolan som var i min storlek.

Fiollektioner, kammarorkester…Många kvällar hemma hos Frida, när vi övade fiolstycken tillsammans eller spelade fyrhändigt på hennes piano (i TIMMAR, hur hennes föräldrar orkade lyssna vet jag inte). Vi fick ha uppvisningar på grannfesterna. Min mamma sydde oss matchande sommarklänningar i gult.

Sen blev jag tillfrågad av en kollega till Monika om det inte var så att jag borde spela altfiol istället. Jag hade ju så långa fingrar… dvs, stora händer.  Tydligen rådde det brist på altviolinister i Huddinge på den tiden. Hur det är nu vet jag inte. Fler år av lektioner och kammarorkester och kvartetter… Mamma och pappa investerade i ett fantastiskt instrument till mig som jag älskar hutlöst mycket men som jag nu inte rört på ett flertal år.

Så där höll det på, musikklass och altfiol och pianospelande. För att ta i lite mer var jag med i ett rockband ett år eller så i nian, och sjöng i flickkör som åkte på ungdomsmusikfestivaler i Sverige och England. Vi satte upp Fiskmässan i Luleå och sjöng Joseph and the Amazing Techinolor Dreamcoat. Vi sjöng med Georg Riedel  Skinnskatteberg på Barnkörmässan. Tydligen hade vår diskantkör med endast flickröster en så speciell klang att man i kyrkorna i England började gråta huller om buller.

När jag gick i första ring gjorde vi rollerna som de unga brudarna i Orffs “Carmina Burana” i en uppsättning med alla körer i Huddinge, med slagverk, två flyglar och på gammeltyska och latin. Efter det gick jag över till kammarkören Cantica Nova. Vi gjorde resor till bland annat Estland, Italien, Dresden och Prag. Vi gjorde en konsert med Erik Eriksson. Vi sjöng Juloratoriet, och Faures Requiem, och Mozarts Requiem.

Jag gick en kurs i kulning och ägnade mig och folkmusik ett tag. Det visade sig att kulning och vemodiga folkvisor var utmärkta att gnola fram till skogs.

När jag flyttade hemifrån kunde inte pianot följa med och jag hade inte tid med kammarorkestrar och kvartetter och atlfiolektioner, så där som det blir när man växer upp och plötsligt ger upp saker man håller på att bli riktigt bra på. Men jag fortsatte i kammarkören i flera år, tills jag började på universitetet och knappt hade tid att gå på toa.

Jag lyckades i alla fall vara med och skriva ihop en teaterföreställning med massa snodda låtar i. Den finns till och med förevigad på DVD, men den DVD:n är nu hemligstämplad.

Sen har det gått en massa år då mitt liv varit en musikalisk öken. Några lyckliga stunder på fester hemma hos körkamrater och teaterkompisar. Jag har blivit en sån som bara sjunger i dushen.Men jag är en jävel på Rock Band och Guitarr Hero, i och för sig.

Sen fick jag någon slags uppenbarelse för några månader sen, och jag vet inte varför jag inte tänkt på det tidigare. Men nu för tiden tillverkas det faktiskt alldeles UTMÄRKTA digitala pianon som man får plats med i en lägenhet som min, som man kan ha hörlurar till och som man kan öva på hela nätterna.

Och jag kan stränga om min altfiol. Och min gitarr.  Och min gamla ukulele. Och Ida vill sjunga med mig! Och idag köpte jag mitt piano!

Och nu är jag bara lite, lite lyckligare 😉

4 Replies to “Det där med musik”

  1. Jag gnisslar fortfarande tänder över det faktum att jag inte pallrade mig iväg och såg Carmina…
    Så mycket kul du hunnit med. Och jag vill också sjunga! Och spela! Varför prioriterar man bort sånt när man äntligen är gammal nog att få bestämma själv?

    Kram!

  2. @Dea: Tack! Det känns jättekul. Det är lättare att öva på sitt pianospel om man faktiskt har ett!

    @Sara: Eller hur! Det var så jag tänkte, så nu bestämde jag 😀

  3. Wow! Vad mycket du har gjort och kan som jag skulle vilja ha gjort eller åtminstone lära mig. Jag är grymt imponerad!

Comments are closed.