Tankar kring produktivitet

Jag känner mig som Skalman. På riktigt alltså. Eller en sån där planta som tar flera år på sig att gro. Jag tänker på detta inlägg t.ex., en tanke som jag började forma i min skalle och planer kring det, planer på saker jag tänkt genomföra, och så är det som att hjärnan inte riktigt hann tänka klart utan valde att stuva det längst bak någonstans och utveckla i långsam takt lite pö om pö när jag inte märkte det. Sneaky, you know?

Well, nu har min hjärna kommit så långt att den har börjat spalta upp diverse projekt som är lite så där pågående mest hela tiden, som man kan ta till när man vill projekta och fixa och sortera och organisera men inte känner sig tillräckligt kreativ för att ta itu med de större visionerna:

  • Framkalla alla gamla filmrullar från innan den digitala åldern. Har ca 25-30 st liggandes. (Ja ja, det här har jag ju sagt att jag ska göra i flera år men det blir ju aldrig av! Vem vet vad som kan gömma sig där. Vet att jag i alla fall har EN rulle med bilder på Mr Neil Gaiman från hans Sverigebesök för flera år sedan, typ när han promotade American Gods). Ett par i taget…
  • Sortera klart mina gamla foton! Tror jag fick min första kamera när jag var 6-7 år gammal och har ett antal obestämbart antal skokartonger fulla med foton… Jag har gett mig attan på att kasta alla foton som är helt värdelösa. När jag fotar digitalt raderar jag ju alla bilder som inte är bra, varför skulle jag spara allt gammalt skräp i pappersform?  Det är faktiskt helt enkelt inte intressant med ex antal misslyckade bilder på samma motiv.
  • Ta hand om mina skor. Jag har aldrog haft speciellt många skor jag älskat. Jag har aldrig gillat att shoppa skor. Men några pärlor har jag ju. Och Sara har influerat mig mer och mer, hennes passion för skor har ju smittat av sig! Har hittat en del pärlor och de förtjänar att förvaras därefter. Annars blir de ju bara förstörda! Aaaaah. Vacker skoförvaring. Yesh.

De större visionerna som kommer kräva lite mer umpfh är väl istället följande:

  • Skriva rent mitt NaNoWrimo projekt från 2009. I did it. jag skrev en massa ord. En si så där 50 000 på en månad. De är en enda röra och känns mer som ett karaktärsgalleri än en berättelse dock. Men jag gillar grundidén och känner vekrligen att jag vill skriva ett second draft. Och ett tredje. och ett fjärde. Det kan behövas. Problemet med Nanon är att när väl november äröver så är det som om hjärnan liksom stänger och låser en stor fet valvsdörr kring berättelsen. Nu är det februari 2010 och jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad den skulle handla om. Jag vet bara att jag verkligen gillade berättelsen och karaktärerna.
  • Novellerna. Jag har ett helt knippe. Jag vill skriva klart dem. Jag älskar noveller. Jag har minst tre historier som rullar runt runt i min skalle just nu och jag behöver SÄTTA MIG PÅ MITT ARSLE OCH SKRIVA DEM.
  • Fotografera mera. Jag vill lära mig att ta porträttfoton. Jag vill ha ett nytt objektiv till min kamera. Jag vill lära mig att använda min lilla knasiga Lomo ordentligt. Jag vill göra klart min fotobok om landet. Jag vill fota min famlij och mina vänner, men så där på riktigt, när man ser vilka de är, så där som jag ser dem, med hjärtat. Jag vill bli som frickin’ Annie Leibovitz.

Mycket på en gång. En del av de förebilder jag har när det gäller diverse kreativa saker är så sjukt produktiva att jag undrar hur de orkar, hur de lyckas, hur de lyckas ha sin kreativa ådra liksom på full gas så mycket som de har. Jag vet ju att det inte handlar om någon magisk inspiration, det handlar om att utnyttja sin tid. Jag kanske borde bli bättre på det.

Det där med musik

Hanna, Andrea och Fia har alla gjort nyårssammanfattningar av olika slag, så då tänkte jag helt enkelt göra samma sak. Det får bli om musik.

Jag har ägnat mig åt musik på ett eller annat sätt sedan mormor köpte mig min första blockflöjt när jag gick i lågstadiet. Jag fick börja ta pianolektioner, men eftersom vi först inte hade något piano hemma fick jag öva på mammas el-orgel och dessutom låna ett piano på skolan på lunchrasterna. Sedan köpte mamma och pappa ett piano till mig som som det spelats flitigt på och som stått hemma i villan i över 20 år (det är nu sålt till bättre behövande nybörjare). Bach, Chopin, Rachmaninov… Jag blev rätt bra på klassiska stycken men har än idag inte lärt mig något så enkelt som att kompa en vanlig visa. Men pianofingrar fick jag.

När jag skulle börja mellanstadiet lurade mina föräldrar iväg mig på en intagning till en ny kulturklass i Huddinge. Tydligen hade jag bra gehör och taktkänsla, så jag fick börja i Huddinges första musikklass i fyran. Musikteori, körsång, solosång, rytmik… Jag som redan hade lärt mig läsa noter fick chansen att testa på en del annat under rätt många lektioner. Den första sång med stämmor vi lärde oss var “Barn är ett folk”. Vi satte upp egna musikföreställningar varje år. Vi höll ihop som en och samma klass fram till nian.

Sen började min bästis Frida spela fiol i början på mellanstadiet, och det ville jag också göra. Hennes mamma Monika var fiollärare, så jag fick börja i Huddinges kommunala musikskola och fick börja hos Fridas mamma (en enormt tålmodig och ömsint kvinna). Min gammelmorbror hade en fiol men sen fick jag låna en av musikskolan som var i min storlek.

Fiollektioner, kammarorkester…Många kvällar hemma hos Frida, när vi övade fiolstycken tillsammans eller spelade fyrhändigt på hennes piano (i TIMMAR, hur hennes föräldrar orkade lyssna vet jag inte). Vi fick ha uppvisningar på grannfesterna. Min mamma sydde oss matchande sommarklänningar i gult.

Sen blev jag tillfrågad av en kollega till Monika om det inte var så att jag borde spela altfiol istället. Jag hade ju så långa fingrar… dvs, stora händer.  Tydligen rådde det brist på altviolinister i Huddinge på den tiden. Hur det är nu vet jag inte. Fler år av lektioner och kammarorkester och kvartetter… Mamma och pappa investerade i ett fantastiskt instrument till mig som jag älskar hutlöst mycket men som jag nu inte rört på ett flertal år.

Så där höll det på, musikklass och altfiol och pianospelande. För att ta i lite mer var jag med i ett rockband ett år eller så i nian, och sjöng i flickkör som åkte på ungdomsmusikfestivaler i Sverige och England. Vi satte upp Fiskmässan i Luleå och sjöng Joseph and the Amazing Techinolor Dreamcoat. Vi sjöng med Georg Riedel  Skinnskatteberg på Barnkörmässan. Tydligen hade vår diskantkör med endast flickröster en så speciell klang att man i kyrkorna i England började gråta huller om buller.

När jag gick i första ring gjorde vi rollerna som de unga brudarna i Orffs “Carmina Burana” i en uppsättning med alla körer i Huddinge, med slagverk, två flyglar och på gammeltyska och latin. Efter det gick jag över till kammarkören Cantica Nova. Vi gjorde resor till bland annat Estland, Italien, Dresden och Prag. Vi gjorde en konsert med Erik Eriksson. Vi sjöng Juloratoriet, och Faures Requiem, och Mozarts Requiem.

Jag gick en kurs i kulning och ägnade mig och folkmusik ett tag. Det visade sig att kulning och vemodiga folkvisor var utmärkta att gnola fram till skogs.

När jag flyttade hemifrån kunde inte pianot följa med och jag hade inte tid med kammarorkestrar och kvartetter och atlfiolektioner, så där som det blir när man växer upp och plötsligt ger upp saker man håller på att bli riktigt bra på. Men jag fortsatte i kammarkören i flera år, tills jag började på universitetet och knappt hade tid att gå på toa.

Jag lyckades i alla fall vara med och skriva ihop en teaterföreställning med massa snodda låtar i. Den finns till och med förevigad på DVD, men den DVD:n är nu hemligstämplad.

Sen har det gått en massa år då mitt liv varit en musikalisk öken. Några lyckliga stunder på fester hemma hos körkamrater och teaterkompisar. Jag har blivit en sån som bara sjunger i dushen.Men jag är en jävel på Rock Band och Guitarr Hero, i och för sig.

Sen fick jag någon slags uppenbarelse för några månader sen, och jag vet inte varför jag inte tänkt på det tidigare. Men nu för tiden tillverkas det faktiskt alldeles UTMÄRKTA digitala pianon som man får plats med i en lägenhet som min, som man kan ha hörlurar till och som man kan öva på hela nätterna.

Och jag kan stränga om min altfiol. Och min gitarr.  Och min gamla ukulele. Och Ida vill sjunga med mig! Och idag köpte jag mitt piano!

Och nu är jag bara lite, lite lyckligare 😉