Cyborg me up, plix

Har funderat på det där med planer och projekt. Jag är väldigt bra på att organisera mina idéera och planera upp dem, me¨n väldigt dålig på själva genomförandet. Så vill jag ju inte ha det, jag vill ju vara produktiv, även på min fritid. Men så sitter jag i bunkern på jobbet i 9 eller 12 timmar och efter det behöver man ju äta och sova och sen är man tillbaka i bunkern igen.

Det gör ju att just fritiden blir extremt viktig. Har man tid över är det inget man vill slänga bort och jag har inte många oplanerade timmar eller kvällar över varje månad. Sedan kan planen inbegripa att sitta i soffan och glo på film i två timmar för att jag på något sätt måste hinna nollställa hjärnan då och då, men det är ändå “uppbokad” tid som går åt.

Men mina projekt då? Almanackor, block och skrivböcker är ju nedkluddade med saker jag vill skapa. Att påbörja något och avsluta det, det är min önskan i år.

På nyårsafton träffade jag en bekant till några vänner som liksom lyckades med det där att bli klar med saker, och den personen sa något så himla självklart. Något jag använt mig av hela mitt yrkesliv, något som varit naturligt i jobbet: man måste bestämma hur lång tid det får ta.

Så klart.

Det handlar inte om det tunga ordet deadline, det handlar om att bestämma hur lång tid något får ta. Jag klarar det i mitt yrkesliv, så varför inte i min fritid?

6 Replies to “Cyborg me up, plix”

  1. Hm, intressant. Jag är själv väldigt förtjust i just ordet deadline och den effekt sådana kan ha på mig.
    Tror inte att jag riktigt förstår dock, är det inte ungefär samma sak? Att sätta en deadline för när något ska vara klart, och bestämma hur lång tid detta något får ta?

    Hur som helst, jag hoppas att det fungerar för dig och att du kommer på hur du ska bära dig åt! 🙂

    1. “Deadline” funkar så för mig att jag skjuter upp allt så länge det går och sen gör jag allt i en väldigt fart i sista minuten 😀 Ibland blir det hur bra som helst, just för att jag jobbar väldigt bra under press, men det blir ju stressigt ändå 🙂

      Att bestämma hur lång tid något får ta handlar mer om tidåtgånd; istället för att sätta ett slutdatum när det ska vara klart (och sen spendera mycket tid eller lite tid innan att göra klart det), så bestämmer man att “Det här projektet får sa så här mycket av min tid i anspråk”. Man projekterar, så att säga 🙂

      Känns som att detta skulle funka bättre fö mig på ett personligt plan, för när jag säger til mig själv: JENNIE! Du MÅSTE göra klart detta innan söndag” och det inte är en livsnödvändighet så är det sällan jag lyssnar på mif själv 😉

  2. Ah! Det påminner lite om ett recept på hur man “når framgång” som jag hörde om på något såntdär förbättra-dig-själv/bli-en-fantastisk-människa/personlig-utvecklings-föredrag. Eller vad det nu var, jag minns inte exakt.
    I alla fall. Det gick ut på att man satte ett mål, säg: “Om fem år vill jag ha gett ut min första roman.” Okej, fint. För att kunna nå det målet, vad måste jag ha gjort om tre år, var måste jag befinna mig på vägen för att min femårsplan ska funka? Om ett år då? Och så ända ner till en plan vecka för vecka. Naturligtvis kommer inte den ursprungliga planen fungera hela vägen, men för att få ett hum om vad som kommer krävas, och inte sätta sig ner och vänta på att boken ska dimpa ner färdig och klar från ovan. 🙂

  3. Jag gillar tanken skarpt! Jag har av naturliga och självförvållade skäl inte så mycket fritid, så det handlar om hur man vill prioritera sin tid. Om jag har två timmar mellan barnens läggdags och min, hur många minuter av den vill jag ägna åt stickning/scrapping/tårtbakning/badrumsbyggande? Här brukar det bli två timmars hängande framför någon av hemmets två bildskärmar… dags att ta tag i det där kanske?
    Puss på er!

    1. Sara! Vad kul att du hälsar på 🙂 Kram på dig!

      Det är ju just det, när man inte har så mycket fritid att ta av måste man ju bestämma sig lite för vad man ska använda tiden till 🙂

Comments are closed.