Liten täppa

Någon gång skulle jag ju vilja flytta till något större, och då kan man ju inte låta bli att drömma lite om lite prunkande grönska runt knuten. Vart den drömmen kommer ifrån vet jag inte riktigt, jag kan ju inte ens hålla en krukväxt vid liv i vår lilla lägenhet. Men så har jag ju växt upp i en familj som haft trädgård både hemma och ute på skäret, växthus på baksidan, potatisland, äppelträd och krusbär. Lilla mormor som sitter på en stol och repar vinbär. Älskade mamma som pekat på allt som växer i trädgården och köpte mig en mini-jasmin. Kära pappa som klippt gräset och sett till att vi kunna springa barfota överallt.

För mig är det den yttersta frihetskänslan att kunna öppna ytterdörren och kliva ut barfota i trädgården. Och ja, jag har blivit helt hussjuk. Är det konstigt att man drömmer då? 😉 Idag drömmer jag om vit luktärt, pioner och ranunkel.

Ända sedan vi bestämde oss för att börja leta efter hus har jag haft lite svårt att sova. Dels för att det har varit så varmt, dels för att jag ritar upp intressanta objekt i huvudet och inreder dem. Ack, det kommer säkert bli som när jag försöker rita eller måla något. Jag vet hur jag vill att det ska se ut men det kommer inte ut rätt på pappret. Under tiden slösar jag pengar på inredningstidningar och trädgårdstidningar. Something might rub off…

“Köpe å köpe”

Nu har jag och Sara änligen fått iväg en beställning till Everyday Minerals, vilket verkligen var på tiden. Sara och Ida har låtit mig testa deras produkter och jag blev som många andra tokfrälst på en gång. Man ser liksom inte sminkad ut, man ser bara fräsh ut, som om man varit ute i friska luften eller så. Naturliga mineraler, inte speciellt dyrt, och när man handlar första gången kan man beställa ett gratis provkit. Yeeeeesh… 😀  De har en många bra bilder på hemsidan med exempel.

I övrigt har jag gått och varit förkyld IGEN. Wtf, mate? Fick vara hemma några dagar från jobbet och ta det lugnt. Fan vad tröttsamt det börjar bli, jag behöver ju bara se åt en sjuk människa och så blir jag smittad. Mitt immunförsvar är verkligen totalt sänkt, och jag är så gevfla LESS på det. Jag äter bra mat, jag röker inte, jag dricker sparsamt. Så förmodligen beror det på att jag rör mig för lite, på att jag sitter i ett luftkonditionerat utrymme hela dagarna och kanske sover lite för lite.

Jag ska göra något åt det. Jag har en mycket amibitös plan. Men jag får nog börja i liten skala. Motivation är ju en färskvara som förändras dag till dag, man kan inte förlita sig på den.

Stegvis

Mamma beställde stegräknare till oss efter midsommar, vi bestämde att vi skulle försöka tillsammans. Första dagarna var en riktig ögonöppnare. Rent krasst ser det ut så här en vanlig dag för mig:

  • Jag går hemifrån till tunnelbanan
  • från tunnelbanan till bussen
  • från bussen in till jobbet

Detta på i snitt 1500 steg.

Sedan sitter jag på min arbestplats i ca 12 timmar. Eventuellt hinner jag ut en liten sväng på lunchen, vilket kan generera typ 1000 steg till om jag har tur. Mina arbetsuppgifter innebär att jag i stort sett inte kan resa mig på hela dagen förutom när jag måste gå på toaletten.

Och så hem igen. 1500 steg. 2500 om jag tar en runda på Vivo också. Och så trampar man ju runt lite hemmavid.

Så jag går har i snitt gått ca 5000 per dag! Och så har jag undrat varför jag gått upp så mycket i vikt sedan jag började här…

Nåväl, mamsen och jag har nu bestämt oss för att gå 12 000 steg per dag, så jag har fått lägga om mina rutiner. Istället för att gå hemifrån 06:15 går jag hemifårn 05:55 och byter ut bussresan mot en promenad över västerbron till och från jobbet.  Inte svårt så här i busstrejkstider i och för sig 😉

Igår gick jag 13200 steg! Heja mig!

Aunt Irma

Faktiskt så har måndag och tisdag varit helt usla dagar, för jag har varit så himla trött! Visst, jag går upp 05.00 varje dag denna vecka, men att gå upp tidigt är inte ett problem längre, jag har vant mig. Men fasiken alltså, jag har varit trött, hängig, lite små-ledsen så där utan orsak, omotiverad, planerat saker som jag inte gjort sen, vilket gjort mig ännu mer deppig…

Självklart, när molnen skingrat sig lite, så fattar jag ju VARFÖR jag mått som jag mått. Trög mycket? Det är för ju löjligt hur jag en gång i månaden förstår först efteråt vad till och med en av mina kompisar på jobbet fattar vid första anblicken.

För att citera Jen från en av mina favoritserier:

Jen: I’ve got Aunt Irma visiting.
Moss: Oh. Do you not like aunt Irma? I have an aunt like that.
Jen: It’s my term for… my time of the month.
Roy: Oh.
Moss: What time of the month? The weekend?
Jen: No!…
Moss: Does aunt Irma visit on the weekend?
Jen: You know, it’s high tide.
Moss: But we’re not on the coast.
Roy: Moss!
Jen: I’m closed for maintenance.
Moss: Closed for maintenance?
Roy: Moss!
Jen: I’ve fallen to the Communists.
Moss: Well, they do have some strong arguments.
Roy: Carrie, Moss! First scene in Carrie!
Moss: [Very uncomfortably] Oh… okay. Yeah, yeah, yeah. No, no. Yeah. No, uh-uh.

Hur som helst, idag är faktiskt en bättre dag – även om jag inte trodde att det skulle bli det imorse. När jag vaknade kände jag mest för att stanna hemma och ligga och deppa i soffan hela dagen, men det är ju ingen anledning att stanna hemma för, så jag börjar ta mig till jobbet. Jag får åka den långa vägen runt stan med tunnelbanan pga av bussstrejken (inte för att det gör något, jag hoppas att chaufförerna får det de kämpar för!) och således, när jag kliver av på Thorilsplan, upptäcker jag att underbara Café Bullen har öppnat extra tidigt!

Halle-le-luja! Plötsligt upptäcker jag att solen faktiskt skiner (det har ju regnat två dagar i streck) och att livet inte är så tokigt trots allt. Jag kliver in på cafét, beställer av latte av den vänliga damen som gör så hima gott kaffe, and lemme-tell-ya, det är faktiskt en underbar värld vi lever i…

Tänk att det ibland behövs så lite för att få allt på rätt köl igen.

Paus i hjärnan?

Ibland bara fattar jag inte vart tiden tar vägen. Vardagen slukar mig och plötsligt har det gått veckor eller månader utan att jag hunnit med någonting, inte hunnit träffa alla jag vill träffa, göra allt jag vill göra… Jag blir liksom usel på att hålla kontakten med folk under sådana perioder.

Annat jag inte hunnit med ALLS som jag saknar: scrappa, laga mat, baka, blogga, fota, motionera, skriva…

Det känns som om det bara var tre veckor sedan jag var på semester i fjällen, men det var faktiskt snart 4 månader sedan.

Veckan efter midsommar spenderades på landet, vädret var underbart, och vi har haft några trevliga grillkvällar i solen hemmavid också. Sakta men säkert laddas batterierna upp och man får känna sig lite mer vaken. Jag börjar bli grymt pysselsugen, vi har börjat städa källaren (akrylfärgerna är återfunna) och sortera ut saker, vi kanske till och med kan få lite ordning hemma innan det är dags för semster 15 augusti!